Inte bara monster under sängen
Sep. 26th, 2011 03:53 pm![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
solrosanThis will not follow in English, sorry ;)
Notes: Svenska time! Satte mig nyligen ner och började skriva på mitt ex-jobb, bara för att inse hur fantastiskt svårt det blivit att formulera sig vettigt på svenska efter en sommar då jag mest skrivit på engelska (och då smärtsamt mycket fan fic om Sherlock...). Så som en skrivövning fick Axel komma på besök igen, har saknat honom och missade helt Löfstad den här sommaren (får ta det till jul kanske?). Det här är väldigt inspirerat av de underbara påklädsningscenerna i Sofia Coopolas film om Marie-Antoinette.
Summary: Drottningen sparkar Axel ur sängen en morgon.
***
Det kommer en tid i alla människors liv då man måste stanna upp, ta ett steg tillbaka och fundera på hur man hamnade i den här situationen. Det kan vara när man nått botten av ett missbruk eller när man inser att drömmarna man jagat hela sitt liv inte var ens egna. Kanske är det när man står på ett skepp och ser allt man känner försvinna i fjärran för att man ska ut och upptäcka det okända. Kanske inträffar det då man får sitt fjärde barn och inser att man älskar sin partner även om giftermålet var påtvingat. För Axel inträffade det när han låg naken under den franska drottningens säng med sina kläder hopknölade under ena armen.
I den lilla springan mellan golvet och den vinröda sängkappan kunde han skymta otaliga kjolar och små skor med irriterande klackar som knackade hårt mot golvet så fort de rörde sig. Rummet ljöd av kvinnligt fnitter och tjatter och även om han många gånger önskat att han kunnat få vara en fluga på väggen och se hur det egentligen gick till när drottningen blev klädd och sminkad så uppskattade han inte alls att ligga här. Det var inte alls lika intressanta samtal som fördes som han (och alla andra män vid hovet antagligen) hoppats på, inget skvallrande eller baktalande. Nej bara vanligt surrande om allt som var oviktigt och kvinnligt. Vissa saker var till och med sånt som män aldrig, aldrig, aldrig skulle behöva höra.
Så varför låg han då där i denna relativt förnedrande position? Det fanns ju den uppenbara, och korta, förklaringen att han hade lagt sig där för att inte bli upptäckt av alla de damer som nu stormade drottningens sovkammare. Men varför hade han varit där från första början?
För fem veckor sedan hade han kommit tillbaka från Amerika. Det första han gjort när han kommit till Paris hade varit att leta upp den franska drottningen för att hålla sitt löfte till henne (egentligen hade det varit det andra han gjort efter att han kommit tillbaka, då det första varit att köpa vettiga kläder) och efter den stund han klivit in i hennes salong hade han knappt lämnat hennes sida. Det som hade hänt igår kväll hade väl egentligen varit ofrånkomligt.
Förutom första gången han kommit till slottet hade de aldrig tillbringat natten tillsammans, hennes morgnar var helt enkelt inte designade för att tillbringa i sängen tillsammans med en svensk greve. Igår hade allt sånt verkat så oväsentligt i jämförelse med att stilla den längtan som praktiskt taget hade fått dem att förgås. Med hjälp av några glas champagne så hade vett och reson drivits på flykt ända fram till när det knackat på dörren den här morgonen och drottningen panikartat sparkat honom ur sängen.
Så där låg han nu; naken, lite bakfull och utsatt, medan ett stort antal damer pysslade och fixade med drottningen. Han drog ett så djupt andetag han kunde tillåta sig och fick näsan full av damm. Gode Gud! Varför fanns det damm under drottningens säng? Städade inte folk där? Hans ögon tårades medan han kämpade mot att både hosta och nysa, men tillsist var han tvungen att begrava ansiktet i sina kläder och kväva ljudet av en nysning i dem.
Direkt efter det så blev det knäpptyst i rummet. Fan…Han slöt ögonen begravde än en gång ansiktet i kläderna. Vad i livet kunde vara mer förödmjukande än att ligga naken under en säng då sju (det var i alla fall så många röster han lyckats urskilja) kvinnor lyfte på sängkappan och kikade in? Han höll andan och bara väntade på att någon av de sju damerna skulle skrika till då hon såg honom, men istället började det vanliga tjattret igen och ytterligare en röst blandade sig i samtalen. Fortfarande en lång stund låg han bara där på helspänn och väntade men tydligen var det inte hans nysning som fått kvinnorna att tystna utan uppenbarelsen av ytterligare en påkläderska.
Han vred upp huvudet för att se den nya kjolen men fann sig då ansikte mot ansikte med drottningens ena lilla hund. Fåfängt la han ett finger för sina läppar som för att hyscha hunden, men hunden slickade honom glatt i ansiktet. Usch vad hundar luktade illa ur munnen. Hela Axels ansikte skrynklade ihop sig till ett russin, men han kunde inte schasa bort djuret och det var väl bättre att bli slickad än avslöjad av skall eller morrande?
Hur kunde påklädnaden av en människa ta så fruktansvärt lång tid? Han försökte knuffa undan hunden som slickade honom, men det resulterade bara att kräket började slita i hans klädbylte. Nejnejnejnejnejnejneeeej. Ju mer han stretade emot desto mer verkade hunden tro att han lekte med honom. Det här kunde bara sluta med katastrof…inte minst när han kände hur det började kittla i hans näsa igen. Snälla, snälla, avsluta denna förbannade påklädningsritual snart!
Undra hur de gjorde när kungen sov tillsammans med henne? Blev han också nerknuffad på golvet eller var det helt enkelt en så stor grej att det blev allmän helgdag i hela Frankrike och ingen behövde komma och jobba då? Ludvig skulle aldrig rymmas under sägen konstaterade Axel frustrerat samtidigt som han såg ett gult tyg svepa över fötterna på drottningen. Ja han kände igen hennes fötter överallt…eller så visste han att det var hennes eftersom det var de enda som inte haft skor på sig hela tiden. Men det betydde att det snart skulle vara klara om hon fått på sig alla kläder. Bara hår och smink kvar…eller vad då bara? Han kvävde en suck och önskade att han kunde göra det samma med hunden.
Sedan länge hade han slutat lyssna till de tjattrande damerna som ändå inte sa något intressant och istället tog han tillfället i akt att utarbeta ett innerligt hat mot sin älskarinnas lilla hund. Kunde inte drottningen upptäcka att hunden var på vift och kalla på den? Men nej hon hade nog tillräckligt med att även hon dölja en bakfylla och sömnbrist.
Fan…han behövde nysa igen. Med en hand över näsan höll han andan till känslan gick över, vilket dock resulterade i ett kippande efter andan. Ingen verkade dock ha hört detta heller, men medan han koncentrerat sig på att inte nysa hade hunden lyckats få lös en strumpa från hans grepp och rusade iväg från honom med sitt byte. I sista stunden fick han tag i strumpan som hängde efter hunden och det plötsliga stoppet fick hunden att tappa greppet och kana ut från under sängen. Till Axels stora lycka hörde han hur en av damerna glatt uppmärksammade hundens närvaro och böjde sig ner för att plocka upp den.
Medan tiden kröp fram började han fundera på vad som faktiskt skulle hända om han blev upptäckt här. Med största säkerhet skulle han aldrig kunna visa sig vid det franska hovet igen, för även om det fanns många affärer som var allmänt kända så var det ingen som hade blivit påkommen med byxorna nere, så att säga. Inte heller var det många som kunde komma undan med att vara älskare till en drottning. Det var lättare för kvinnor att vara älskarinnor till kungar än vad det var för män att vara älskare till drottningar, det var ett känt faktum.
Fast om man inte tänkte på alla tråkiga, praktiska konsekvenser, undra hur många av kvinnorna i rummet som skulle svimma om han kom utkrypande spritt språngande naken. Den tanken fick Axel att behöva kväva ett skratt istället för en nysning den här gången.
Efter vad som kändes som fyra timmar hördes han hur dörren öppnades och hur kvinnorna lämnade rummet en efter en. Han andades ut men låg kvar under sängen, rädd att någon kanske skulle komma tillbaka in för att hämta något de glömt. Så plötsligt välde en flod av solljus in under sängen då någon drog upp sängkappan och han ryckte till så mycket som utrymmet under sängen tillät och han såg skrämt mot källan för ljuset.
”Ni kan komma fram nu herr Greve,” hörde han Madame Campan säga och han andades ut samtidigt som han generat hasade sig mot ljuset där Madame Campan fortfarande höll upp sängkappan åt honom. När han kommit ut med överkroppen såg han upp på henne som om han undrade ifall hon verkligen skulle stå där och se honom krypa ut helt naken.
”Hur visste ni att jag var här?” undrade han då hon släppte ner sängkappan för att skyla honom något. Demonstrativt la Madame Campan två handskar framför honom på golvet och Axel rodnade, tur att det inte varit något värre än handskarna han missat att få med sig in under sängen.
”Tack Madame,” sa han och kastade ut resten av sina kläder från under sängen, ”Jag står i skuld till er…igen.”
”Jag vill inte behöva se er i det här rummet igen herr Greve,” meddelade drottningens väninna myndigt och i den utsatta position som Axel befann sig i så var det inte mycket annat att göra än att nicka och lova att han skulle vara försiktigare framöver. Så lämnades han äntligen ensam med löftet om att han garanterat skulle få vara det i tio minuter så att han hade tid att klä på sig ordentligt. Sen fick han order om att ta den hemliga gången därifrån och, så hjälp honom Gud, om någon såg honom när han kom ut på andra sidan.
Axel låg kvar en kort stund efter att även Campan hade försvunnit från rummet och han flinade för sig själv. Det här kunde bli den bästa historien någonsin att berätta, men han kunde inte berätta den för någon. Möjligen för drottningen och de kunde tillbringa många timmar med att skratta åt den.
Sju minuter senare hade han lämnat rummet och ytterligare fem minuter senare kikade Campan in igen för att se till så att han verkligen var borta och inte hade glömt något kvar.
Notes: Svenska time! Satte mig nyligen ner och började skriva på mitt ex-jobb, bara för att inse hur fantastiskt svårt det blivit att formulera sig vettigt på svenska efter en sommar då jag mest skrivit på engelska (och då smärtsamt mycket fan fic om Sherlock...). Så som en skrivövning fick Axel komma på besök igen, har saknat honom och missade helt Löfstad den här sommaren (får ta det till jul kanske?). Det här är väldigt inspirerat av de underbara påklädsningscenerna i Sofia Coopolas film om Marie-Antoinette.
Summary: Drottningen sparkar Axel ur sängen en morgon.
***
Det kommer en tid i alla människors liv då man måste stanna upp, ta ett steg tillbaka och fundera på hur man hamnade i den här situationen. Det kan vara när man nått botten av ett missbruk eller när man inser att drömmarna man jagat hela sitt liv inte var ens egna. Kanske är det när man står på ett skepp och ser allt man känner försvinna i fjärran för att man ska ut och upptäcka det okända. Kanske inträffar det då man får sitt fjärde barn och inser att man älskar sin partner även om giftermålet var påtvingat. För Axel inträffade det när han låg naken under den franska drottningens säng med sina kläder hopknölade under ena armen.
I den lilla springan mellan golvet och den vinröda sängkappan kunde han skymta otaliga kjolar och små skor med irriterande klackar som knackade hårt mot golvet så fort de rörde sig. Rummet ljöd av kvinnligt fnitter och tjatter och även om han många gånger önskat att han kunnat få vara en fluga på väggen och se hur det egentligen gick till när drottningen blev klädd och sminkad så uppskattade han inte alls att ligga här. Det var inte alls lika intressanta samtal som fördes som han (och alla andra män vid hovet antagligen) hoppats på, inget skvallrande eller baktalande. Nej bara vanligt surrande om allt som var oviktigt och kvinnligt. Vissa saker var till och med sånt som män aldrig, aldrig, aldrig skulle behöva höra.
Så varför låg han då där i denna relativt förnedrande position? Det fanns ju den uppenbara, och korta, förklaringen att han hade lagt sig där för att inte bli upptäckt av alla de damer som nu stormade drottningens sovkammare. Men varför hade han varit där från första början?
För fem veckor sedan hade han kommit tillbaka från Amerika. Det första han gjort när han kommit till Paris hade varit att leta upp den franska drottningen för att hålla sitt löfte till henne (egentligen hade det varit det andra han gjort efter att han kommit tillbaka, då det första varit att köpa vettiga kläder) och efter den stund han klivit in i hennes salong hade han knappt lämnat hennes sida. Det som hade hänt igår kväll hade väl egentligen varit ofrånkomligt.
Förutom första gången han kommit till slottet hade de aldrig tillbringat natten tillsammans, hennes morgnar var helt enkelt inte designade för att tillbringa i sängen tillsammans med en svensk greve. Igår hade allt sånt verkat så oväsentligt i jämförelse med att stilla den längtan som praktiskt taget hade fått dem att förgås. Med hjälp av några glas champagne så hade vett och reson drivits på flykt ända fram till när det knackat på dörren den här morgonen och drottningen panikartat sparkat honom ur sängen.
Så där låg han nu; naken, lite bakfull och utsatt, medan ett stort antal damer pysslade och fixade med drottningen. Han drog ett så djupt andetag han kunde tillåta sig och fick näsan full av damm. Gode Gud! Varför fanns det damm under drottningens säng? Städade inte folk där? Hans ögon tårades medan han kämpade mot att både hosta och nysa, men tillsist var han tvungen att begrava ansiktet i sina kläder och kväva ljudet av en nysning i dem.
Direkt efter det så blev det knäpptyst i rummet. Fan…Han slöt ögonen begravde än en gång ansiktet i kläderna. Vad i livet kunde vara mer förödmjukande än att ligga naken under en säng då sju (det var i alla fall så många röster han lyckats urskilja) kvinnor lyfte på sängkappan och kikade in? Han höll andan och bara väntade på att någon av de sju damerna skulle skrika till då hon såg honom, men istället började det vanliga tjattret igen och ytterligare en röst blandade sig i samtalen. Fortfarande en lång stund låg han bara där på helspänn och väntade men tydligen var det inte hans nysning som fått kvinnorna att tystna utan uppenbarelsen av ytterligare en påkläderska.
Han vred upp huvudet för att se den nya kjolen men fann sig då ansikte mot ansikte med drottningens ena lilla hund. Fåfängt la han ett finger för sina läppar som för att hyscha hunden, men hunden slickade honom glatt i ansiktet. Usch vad hundar luktade illa ur munnen. Hela Axels ansikte skrynklade ihop sig till ett russin, men han kunde inte schasa bort djuret och det var väl bättre att bli slickad än avslöjad av skall eller morrande?
Hur kunde påklädnaden av en människa ta så fruktansvärt lång tid? Han försökte knuffa undan hunden som slickade honom, men det resulterade bara att kräket började slita i hans klädbylte. Nejnejnejnejnejnejneeeej. Ju mer han stretade emot desto mer verkade hunden tro att han lekte med honom. Det här kunde bara sluta med katastrof…inte minst när han kände hur det började kittla i hans näsa igen. Snälla, snälla, avsluta denna förbannade påklädningsritual snart!
Undra hur de gjorde när kungen sov tillsammans med henne? Blev han också nerknuffad på golvet eller var det helt enkelt en så stor grej att det blev allmän helgdag i hela Frankrike och ingen behövde komma och jobba då? Ludvig skulle aldrig rymmas under sägen konstaterade Axel frustrerat samtidigt som han såg ett gult tyg svepa över fötterna på drottningen. Ja han kände igen hennes fötter överallt…eller så visste han att det var hennes eftersom det var de enda som inte haft skor på sig hela tiden. Men det betydde att det snart skulle vara klara om hon fått på sig alla kläder. Bara hår och smink kvar…eller vad då bara? Han kvävde en suck och önskade att han kunde göra det samma med hunden.
Sedan länge hade han slutat lyssna till de tjattrande damerna som ändå inte sa något intressant och istället tog han tillfället i akt att utarbeta ett innerligt hat mot sin älskarinnas lilla hund. Kunde inte drottningen upptäcka att hunden var på vift och kalla på den? Men nej hon hade nog tillräckligt med att även hon dölja en bakfylla och sömnbrist.
Fan…han behövde nysa igen. Med en hand över näsan höll han andan till känslan gick över, vilket dock resulterade i ett kippande efter andan. Ingen verkade dock ha hört detta heller, men medan han koncentrerat sig på att inte nysa hade hunden lyckats få lös en strumpa från hans grepp och rusade iväg från honom med sitt byte. I sista stunden fick han tag i strumpan som hängde efter hunden och det plötsliga stoppet fick hunden att tappa greppet och kana ut från under sängen. Till Axels stora lycka hörde han hur en av damerna glatt uppmärksammade hundens närvaro och böjde sig ner för att plocka upp den.
Medan tiden kröp fram började han fundera på vad som faktiskt skulle hända om han blev upptäckt här. Med största säkerhet skulle han aldrig kunna visa sig vid det franska hovet igen, för även om det fanns många affärer som var allmänt kända så var det ingen som hade blivit påkommen med byxorna nere, så att säga. Inte heller var det många som kunde komma undan med att vara älskare till en drottning. Det var lättare för kvinnor att vara älskarinnor till kungar än vad det var för män att vara älskare till drottningar, det var ett känt faktum.
Fast om man inte tänkte på alla tråkiga, praktiska konsekvenser, undra hur många av kvinnorna i rummet som skulle svimma om han kom utkrypande spritt språngande naken. Den tanken fick Axel att behöva kväva ett skratt istället för en nysning den här gången.
Efter vad som kändes som fyra timmar hördes han hur dörren öppnades och hur kvinnorna lämnade rummet en efter en. Han andades ut men låg kvar under sängen, rädd att någon kanske skulle komma tillbaka in för att hämta något de glömt. Så plötsligt välde en flod av solljus in under sängen då någon drog upp sängkappan och han ryckte till så mycket som utrymmet under sängen tillät och han såg skrämt mot källan för ljuset.
”Ni kan komma fram nu herr Greve,” hörde han Madame Campan säga och han andades ut samtidigt som han generat hasade sig mot ljuset där Madame Campan fortfarande höll upp sängkappan åt honom. När han kommit ut med överkroppen såg han upp på henne som om han undrade ifall hon verkligen skulle stå där och se honom krypa ut helt naken.
”Hur visste ni att jag var här?” undrade han då hon släppte ner sängkappan för att skyla honom något. Demonstrativt la Madame Campan två handskar framför honom på golvet och Axel rodnade, tur att det inte varit något värre än handskarna han missat att få med sig in under sängen.
”Tack Madame,” sa han och kastade ut resten av sina kläder från under sängen, ”Jag står i skuld till er…igen.”
”Jag vill inte behöva se er i det här rummet igen herr Greve,” meddelade drottningens väninna myndigt och i den utsatta position som Axel befann sig i så var det inte mycket annat att göra än att nicka och lova att han skulle vara försiktigare framöver. Så lämnades han äntligen ensam med löftet om att han garanterat skulle få vara det i tio minuter så att han hade tid att klä på sig ordentligt. Sen fick han order om att ta den hemliga gången därifrån och, så hjälp honom Gud, om någon såg honom när han kom ut på andra sidan.
Axel låg kvar en kort stund efter att även Campan hade försvunnit från rummet och han flinade för sig själv. Det här kunde bli den bästa historien någonsin att berätta, men han kunde inte berätta den för någon. Möjligen för drottningen och de kunde tillbringa många timmar med att skratta åt den.
Sju minuter senare hade han lämnat rummet och ytterligare fem minuter senare kikade Campan in igen för att se till så att han verkligen var borta och inte hade glömt något kvar.
