Karaokekväll på 1700-talet någon?
Jun. 28th, 2011 11:00 pm![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
solrosanExcuses and justification: Kände att det var dags att posta något igen, mest för att inte fastna i att inte göra det. Blev på svenska för att, överraskande nog, har jag mest saker på svenska.
Få gånger har jag haft så roligt som när jag skrivit dessa två stycken eftersom båda är inspirerade av ABBA-texter. Axel von Fersen är den självklare huvudpersonen tillsammans med två av sina mångtaliga kvinnor. Egentligen hade jag velat ha dem som musikvideos, men jag skriver, det är mitt medium. En dag kanske jag lär mig...och då ska jag klippa ihop videos till båda dessa.
Det var människor överallt och den där förväntansfulla stämningen som fina kläder, musik, parfym och alkohol skapar hade infunnit sig hos de flesta. Det glittrade i kristallkronorna, bubblade i champagnen och en sval bris kom in i salen genom de öppna dörrarna som ledde ut till terrassen utanför.
Det var sensommar 1784 och Bryssel var en trevlig stad vid den här tiden på året. Det var varken för varmt eller för kallt. Stadens största problem var väl avsaknaden av ett propert hov, men det var vad som hände när man inte hade något egentligt självstyre utan var en vandringstrofé mellan Spanien och Österrike. Fast det är klart, det behövdes inte en kung för att ställa till med fest och belgarna visade än en gång detta genom att hålla bal i Bryssels konserthus. Värdparet var inte dåligt heller, egentligen. Ärkehertiginnan Maria Christina av Österrike och prins Albert av Saxony, till på köpet hertiginna och hertig av Teschen ser ganska bra ut att ha på ett inbjudningskort.
Kurfurstinnan av Bavarian, Anna av Arion, stod och samtalade med sin kusin greve Joseph de Laon som kommit till Bryssel på sin friarresa, men han verkade mer intresserad av att umgås med sin kusin. Greven tillbringade annars dagarna på Versailles, men nu hade hans föräldrar kommit på att det var hög tid för honom att bilda familj. Han var inte riktigt lika övertygad om det och vem vet, kanske hade det något att göra med ryktena som gick vid det franska hovet om honom och en viss greve de Blois? Sant eller inte så hade både kurfurstinnan och greven trevligt där de stod och fördömde allas kläder, danssteg och håruppsättningar.
”Vänta här nu,” Anna avbröt sin kusin i en utläggning av hur ute det var med rosor i håret genom att lägga en hand på hans arm, ”Vem är det där?” Hon nickade mot en man som just kommit in i rummet tillsammans med ytterligare några kamrater. Han var säkert huvudet högre än alla andra i rummet och hade mörka, markerade ögon. Deras ögon möttes och han höjde retsamt på ögonbrynen något som hon besvarade med att väta sina läppar med tungan.
”Det är Axel von Fersen,” berättade hennes kusin, men hon tog inte blicken från främlingen.
”Holländare?” ville hon veta.
”Nej, svensk. En av Gustav III:s män…greve.”
”Så han är politiker?” undrade hon och gav kusinen en hastig blick då han skakade på huvudet.
”Det skulle jag väl inte kalla honom,” började han, ”han äger ett regemente i Frankrike.”
”Så han är soldat…” drog Anna slutsatsen, mycket mer positivt inställd till det hela.
”Det skulle jag inte heller kalla honom…”
”Men vad skulle du kalla honom då?” krävde hon att få veta och såg uppmanande på honom.
”Livsnjutare, kvinnokarl, manshora…” Joseph flinade, ”Han är som du, fast man.”
”Det säger du inte? Då kanske han är värt besväret då.” svarade hon och fångade upp denne Fersens blick igen och den var inte svår att få även om det verkade som om han hade en vän som stod och pratade med honom. Hon slog ihop sin solfjäder och drog den långsamt tvärs över sin bara byst innan hon fällde ut den igen och upprepade rörelsen en gång. Svensken svarade med att flina och sedan klappa den pratande kamraten på axeln innan han tog två glas champagne från en servitör och gick rakt genom rummet och mot henne. Han såg väldigt stolt och självsäker ut och det var svårt tro att han bara var en svensk greve och inte en arvprins i något imperium.
”Madame,” hälsade svensken och räckte henne glaset, ”de Laon,” hälsade han sedan mot Annas kusin som bugade sig lätt.
”Fersen,” svarade han, ”Jag var just på väg att gå.”
”Jag tänkte nästan det,” kommenterade främlingen och Anna hade svårt att dölja sitt roade leende när hon sträckte ut sin hand mot svensken.
”Francias? Deutsch? Nederlands?” undrade han när han kysste hennes hand.
”Välj själv,” svarade hon på franska.
”Greve Axel von Fersen,” presenterade han sig när han gav tillbaka hennes hand.
”Jag vet,” svarade hon, ”Jag är Anna av Arion.”
”Jag vet,” härmade han henne att svara och det förvånade henne hur intensivt han såg henne i ögonen. Annars såg män hellre på hennes behag än hennes ögon. Hon bestämde sig för att inte vara den som vek undan blicken utan fortsatte att se in i hans mörka, bruna, passionerade ögon.
”Jag är glad att ni kom,” sa hon och tog en klunk av den bubblande drycken, ”Jag har hört att vi ha gemensamma intressen.”
”Jag har hört det samma,” svarade mannen med ett flin.
”Vill ni…?” började sedan båda samtidigt och avbröt sig med ett leende i samförstånd. Så tog han champagneglaset ifrån henne och hon sträckte än en gång ut sin hand för att han skulle ta den.
”Ni vet vad ni ska göra,” meddelade Anna och Axel flinade när han tog hennes hand och förde henne mot första bästa utgång.
”Madame, om ni bara visste…” De utbytte självsäkra leenden och när dörren gick igen bakom dem var det sista gången någon såg skymten av dem den kvällen.
***
Åter i Stockholm efter en lång tid i Paris fann Axel sig ute på Drottningholm för diverse sommaraktiviteter och festligheter. Det var inte rakt igenom tråkigt, det var väl snarare ganska underhållande om man jämförde med mycket annat som hände i Sverige. Ikväll hade det varit premiär för en av Gustavs pjäser och självklart hade de alla suttit där och artigt applåderat stela konversationer och halvtaskigt skådespeleri. Axel var mest nöjd med att han inte hade stått på scen ikväll utan istället kunnat hänge sig till sitt vanliga kurtiserande med systerns väninnor och hovets damer. Vad skulle man säga, det var hans främsta hobby här i livet…
Under middagen efter pjäsen hade han fått prinsessan Sofia Albertina till bordet och även om kungens syster varken var vacker eller kunde föra en djupare konversation så var hennes röst trevlig att lyssna på och Axel uppskattade hennes skratt då det var hjärtligare och mer äkta än många andra av damernas vid hovet. Hon var lättsam om än ointressant, fast det verkade vara en mer eller mindre gemensam nämnare för Adolf Fredriks barn.
När det sedan bjöds upp till dans genomled Axel den obligatoriska dansen med sin bordsdam som antagligen inte skulle klara av att röra sig i takt ens om hennes liv berodde på det. Med ursäkten att han sträckt sig under tennisen tidigare under dagen drog sig greven tillbaka till ett bord ute på verandan. Sommarnatten var ljum och ljus, det var en sån där natt som fick honom att glömma att han befann sig i Stockholm och inte i Paris, att det här var Drottningholm och inte Versailles.
Det var inte ofta greven drog sig undan på fester och inte heller denna gång fick han var ensam någon längre stund. Innan han ens hunnit tömma sitt första glas champagne gjorde Evert och hans syster honom sällskap tillsammans med ytterligare några damer och herrar. Det var lustigt hur Axel alltid verkade bli festens centrum även om han inte ansträngde sig. Fast det är klart, Axel gick aldrig fest utan att ha förberett sig i minst fyra timmar, så det kanske var en lögn att påstod att han inte ansträngde sig. Axel klagade dock inte, det hade varit prinsessan han försökt undvika, inte festen.
Först att lämna bordet var, inte helt otippat, Evert och hans älskarinna (eller varför inte grevinnan Piper och hennes älskare?). Axel kysste syster på kinden och kastade förmaningar efter Evert, men det verkade falla för döva öron. Vilket nog var lika bra det. En efter en försvann sedan de andra också och Axel fann sig som så ofta tidigare ensam på en veranda med en ung och förtjusande vacker kvinna. Ikväll hette hon Ulrika Åberg och ifall Axel inte misstog sig så hade hon varit och dansat i baletten före pjäsen. Hon var söt som socker, bara femton år om Axel hade förstått henne rätt och med tanke på hur hon trippat fram på scenen var hon vig som en gasell.
Axel höll just på att berätta för henne om en balett han sett på Versailles när han kände flickans nätta fot smeka insidan av hans lår och då log han nästan faderligt mot henne. Han var dubbelt så gammal som henne och skulle fylla 31 om några månader och även om ålder sällan var ett problem för honom så såg han på flickan att hon inte hade en aning om vad hon gav sig in på. Undra hur mycket champagne hon druckit ikväll?
“Du, jag märker vad du håller på med,” sa han lugnt och föste varsamt ner hennes fot från hans genitalier. När någonsin hade han gjort det egentligen? Han skakade på huvudet, ”Men är inte du lite för ung för att söka efter såna här nöjen? I alla fall med mig?”
Ja inte var han rätt person att prata om att vara för ung eller för gammal för sex? Egentligen hade han väl ingen rättighet att komma med moralkakor överhuvudtaget på det här området? Fast samtidigt så kände han ett behov av att ta hand om flickan som såg väldigt förvånad och förolämpad av hans sätt att bemöta henne. Jotack, han kunde nog föreställa sig vad hon hade fått för uppfattning av honom och även om bara hälften av allt som sas var sant så innebar det att han var en riktig horkarl. Tur att bara en fjärdedel var sant då…
”Ta inte illa upp,” sa han och tog hennes lilla hand i sin och smekte den försiktigt med tummen som om hon vore gjord av porslin. Tänk om han skulle förstöra Gustavs svenska balettdansös…då skulle han nog tvingas fly landet på riktigt misstänkte han, ”Du är otroligt vacker och jag vet vad du menar när du ler mot mig så där…” Han log tillbaka när fröken Åberg rodnade, ”Jag förstår om du känner dig ensam, men jag kan inte ligga med dig för det.”
”Varför?” undrade hon halvt ynkligt, halvt trotsigt och Axel kände sig faktiskt ganska utsatt där han satt med den unga flickans hand i sin och sitt, för ovanlighetens skull, ädla uppsåt.
”För du är bara ett barn…”
”Jag var med i baletten när jag var elva,” tillstod hon och tog tillbaka sin hand från honom. Axel kunde väl inte säga att han visste vad det innebar, men han antog att det var ett av alla tusen vis man kunde växa upp för fort på. Själv tyckte han inte att han hade vuxit upp snabbt nog. Han var nog fortfarande inte vuxen.
”Det kanske stämmer,” sa han med ett lika faderligt leende som tidigare, ”men vad skulle din mor säga om hon såg dig nu?”
Han fick inget svar på den frågan, men han märkte hur flickan blev osäker och såg ner i sitt knä där en söt liten handväska fanns. Undra hur länge hon hade sparat för att kunna köpa den?
”Tro mig, jag är inte den du vill ha,” han lät väldigt övertygande i detta uttalande och han blinkade mot henne, ”Hade du varit äldre…eller hade jag varit yngre,” tillade han med ett flin.
”Så det är ett nej då?” frågade hon och såg upp på honom igen och han kunde inte låta bli att flina.
”Det är ett nej,” tillstod han, ”men vi kan dansa om du vill det och jag har inget emot att flirta lite med dig. Jag gillar din charm…men du måste nog ta det lite lugnt…”
”En dans blir bra,” mumlade flickan och Axel reste sig då genast upp och bjöd henne handen med en djup bugning. Självklart kysste han den vackra hand han fick i sin och kanske dansade han lite närmare med henne än vad som brukligt var, men hade han lovat flickan en flirt så gjorde han inget halvvägs och hans tennisskada verkade som bortblåst när han hade en danspartner som svävade fram över dansgolvet som om hon varit en fjäder i hans famn.
Få gånger har jag haft så roligt som när jag skrivit dessa två stycken eftersom båda är inspirerade av ABBA-texter. Axel von Fersen är den självklare huvudpersonen tillsammans med två av sina mångtaliga kvinnor. Egentligen hade jag velat ha dem som musikvideos, men jag skriver, det är mitt medium. En dag kanske jag lär mig...och då ska jag klippa ihop videos till båda dessa.
Det var människor överallt och den där förväntansfulla stämningen som fina kläder, musik, parfym och alkohol skapar hade infunnit sig hos de flesta. Det glittrade i kristallkronorna, bubblade i champagnen och en sval bris kom in i salen genom de öppna dörrarna som ledde ut till terrassen utanför.
Det var sensommar 1784 och Bryssel var en trevlig stad vid den här tiden på året. Det var varken för varmt eller för kallt. Stadens största problem var väl avsaknaden av ett propert hov, men det var vad som hände när man inte hade något egentligt självstyre utan var en vandringstrofé mellan Spanien och Österrike. Fast det är klart, det behövdes inte en kung för att ställa till med fest och belgarna visade än en gång detta genom att hålla bal i Bryssels konserthus. Värdparet var inte dåligt heller, egentligen. Ärkehertiginnan Maria Christina av Österrike och prins Albert av Saxony, till på köpet hertiginna och hertig av Teschen ser ganska bra ut att ha på ett inbjudningskort.
Kurfurstinnan av Bavarian, Anna av Arion, stod och samtalade med sin kusin greve Joseph de Laon som kommit till Bryssel på sin friarresa, men han verkade mer intresserad av att umgås med sin kusin. Greven tillbringade annars dagarna på Versailles, men nu hade hans föräldrar kommit på att det var hög tid för honom att bilda familj. Han var inte riktigt lika övertygad om det och vem vet, kanske hade det något att göra med ryktena som gick vid det franska hovet om honom och en viss greve de Blois? Sant eller inte så hade både kurfurstinnan och greven trevligt där de stod och fördömde allas kläder, danssteg och håruppsättningar.
”Vänta här nu,” Anna avbröt sin kusin i en utläggning av hur ute det var med rosor i håret genom att lägga en hand på hans arm, ”Vem är det där?” Hon nickade mot en man som just kommit in i rummet tillsammans med ytterligare några kamrater. Han var säkert huvudet högre än alla andra i rummet och hade mörka, markerade ögon. Deras ögon möttes och han höjde retsamt på ögonbrynen något som hon besvarade med att väta sina läppar med tungan.
”Det är Axel von Fersen,” berättade hennes kusin, men hon tog inte blicken från främlingen.
”Holländare?” ville hon veta.
”Nej, svensk. En av Gustav III:s män…greve.”
”Så han är politiker?” undrade hon och gav kusinen en hastig blick då han skakade på huvudet.
”Det skulle jag väl inte kalla honom,” började han, ”han äger ett regemente i Frankrike.”
”Så han är soldat…” drog Anna slutsatsen, mycket mer positivt inställd till det hela.
”Det skulle jag inte heller kalla honom…”
”Men vad skulle du kalla honom då?” krävde hon att få veta och såg uppmanande på honom.
”Livsnjutare, kvinnokarl, manshora…” Joseph flinade, ”Han är som du, fast man.”
”Det säger du inte? Då kanske han är värt besväret då.” svarade hon och fångade upp denne Fersens blick igen och den var inte svår att få även om det verkade som om han hade en vän som stod och pratade med honom. Hon slog ihop sin solfjäder och drog den långsamt tvärs över sin bara byst innan hon fällde ut den igen och upprepade rörelsen en gång. Svensken svarade med att flina och sedan klappa den pratande kamraten på axeln innan han tog två glas champagne från en servitör och gick rakt genom rummet och mot henne. Han såg väldigt stolt och självsäker ut och det var svårt tro att han bara var en svensk greve och inte en arvprins i något imperium.
”Madame,” hälsade svensken och räckte henne glaset, ”de Laon,” hälsade han sedan mot Annas kusin som bugade sig lätt.
”Fersen,” svarade han, ”Jag var just på väg att gå.”
”Jag tänkte nästan det,” kommenterade främlingen och Anna hade svårt att dölja sitt roade leende när hon sträckte ut sin hand mot svensken.
”Francias? Deutsch? Nederlands?” undrade han när han kysste hennes hand.
”Välj själv,” svarade hon på franska.
”Greve Axel von Fersen,” presenterade han sig när han gav tillbaka hennes hand.
”Jag vet,” svarade hon, ”Jag är Anna av Arion.”
”Jag vet,” härmade han henne att svara och det förvånade henne hur intensivt han såg henne i ögonen. Annars såg män hellre på hennes behag än hennes ögon. Hon bestämde sig för att inte vara den som vek undan blicken utan fortsatte att se in i hans mörka, bruna, passionerade ögon.
”Jag är glad att ni kom,” sa hon och tog en klunk av den bubblande drycken, ”Jag har hört att vi ha gemensamma intressen.”
”Jag har hört det samma,” svarade mannen med ett flin.
”Vill ni…?” började sedan båda samtidigt och avbröt sig med ett leende i samförstånd. Så tog han champagneglaset ifrån henne och hon sträckte än en gång ut sin hand för att han skulle ta den.
”Ni vet vad ni ska göra,” meddelade Anna och Axel flinade när han tog hennes hand och förde henne mot första bästa utgång.
”Madame, om ni bara visste…” De utbytte självsäkra leenden och när dörren gick igen bakom dem var det sista gången någon såg skymten av dem den kvällen.
***
Åter i Stockholm efter en lång tid i Paris fann Axel sig ute på Drottningholm för diverse sommaraktiviteter och festligheter. Det var inte rakt igenom tråkigt, det var väl snarare ganska underhållande om man jämförde med mycket annat som hände i Sverige. Ikväll hade det varit premiär för en av Gustavs pjäser och självklart hade de alla suttit där och artigt applåderat stela konversationer och halvtaskigt skådespeleri. Axel var mest nöjd med att han inte hade stått på scen ikväll utan istället kunnat hänge sig till sitt vanliga kurtiserande med systerns väninnor och hovets damer. Vad skulle man säga, det var hans främsta hobby här i livet…
Under middagen efter pjäsen hade han fått prinsessan Sofia Albertina till bordet och även om kungens syster varken var vacker eller kunde föra en djupare konversation så var hennes röst trevlig att lyssna på och Axel uppskattade hennes skratt då det var hjärtligare och mer äkta än många andra av damernas vid hovet. Hon var lättsam om än ointressant, fast det verkade vara en mer eller mindre gemensam nämnare för Adolf Fredriks barn.
När det sedan bjöds upp till dans genomled Axel den obligatoriska dansen med sin bordsdam som antagligen inte skulle klara av att röra sig i takt ens om hennes liv berodde på det. Med ursäkten att han sträckt sig under tennisen tidigare under dagen drog sig greven tillbaka till ett bord ute på verandan. Sommarnatten var ljum och ljus, det var en sån där natt som fick honom att glömma att han befann sig i Stockholm och inte i Paris, att det här var Drottningholm och inte Versailles.
Det var inte ofta greven drog sig undan på fester och inte heller denna gång fick han var ensam någon längre stund. Innan han ens hunnit tömma sitt första glas champagne gjorde Evert och hans syster honom sällskap tillsammans med ytterligare några damer och herrar. Det var lustigt hur Axel alltid verkade bli festens centrum även om han inte ansträngde sig. Fast det är klart, Axel gick aldrig fest utan att ha förberett sig i minst fyra timmar, så det kanske var en lögn att påstod att han inte ansträngde sig. Axel klagade dock inte, det hade varit prinsessan han försökt undvika, inte festen.
Först att lämna bordet var, inte helt otippat, Evert och hans älskarinna (eller varför inte grevinnan Piper och hennes älskare?). Axel kysste syster på kinden och kastade förmaningar efter Evert, men det verkade falla för döva öron. Vilket nog var lika bra det. En efter en försvann sedan de andra också och Axel fann sig som så ofta tidigare ensam på en veranda med en ung och förtjusande vacker kvinna. Ikväll hette hon Ulrika Åberg och ifall Axel inte misstog sig så hade hon varit och dansat i baletten före pjäsen. Hon var söt som socker, bara femton år om Axel hade förstått henne rätt och med tanke på hur hon trippat fram på scenen var hon vig som en gasell.
Axel höll just på att berätta för henne om en balett han sett på Versailles när han kände flickans nätta fot smeka insidan av hans lår och då log han nästan faderligt mot henne. Han var dubbelt så gammal som henne och skulle fylla 31 om några månader och även om ålder sällan var ett problem för honom så såg han på flickan att hon inte hade en aning om vad hon gav sig in på. Undra hur mycket champagne hon druckit ikväll?
“Du, jag märker vad du håller på med,” sa han lugnt och föste varsamt ner hennes fot från hans genitalier. När någonsin hade han gjort det egentligen? Han skakade på huvudet, ”Men är inte du lite för ung för att söka efter såna här nöjen? I alla fall med mig?”
Ja inte var han rätt person att prata om att vara för ung eller för gammal för sex? Egentligen hade han väl ingen rättighet att komma med moralkakor överhuvudtaget på det här området? Fast samtidigt så kände han ett behov av att ta hand om flickan som såg väldigt förvånad och förolämpad av hans sätt att bemöta henne. Jotack, han kunde nog föreställa sig vad hon hade fått för uppfattning av honom och även om bara hälften av allt som sas var sant så innebar det att han var en riktig horkarl. Tur att bara en fjärdedel var sant då…
”Ta inte illa upp,” sa han och tog hennes lilla hand i sin och smekte den försiktigt med tummen som om hon vore gjord av porslin. Tänk om han skulle förstöra Gustavs svenska balettdansös…då skulle han nog tvingas fly landet på riktigt misstänkte han, ”Du är otroligt vacker och jag vet vad du menar när du ler mot mig så där…” Han log tillbaka när fröken Åberg rodnade, ”Jag förstår om du känner dig ensam, men jag kan inte ligga med dig för det.”
”Varför?” undrade hon halvt ynkligt, halvt trotsigt och Axel kände sig faktiskt ganska utsatt där han satt med den unga flickans hand i sin och sitt, för ovanlighetens skull, ädla uppsåt.
”För du är bara ett barn…”
”Jag var med i baletten när jag var elva,” tillstod hon och tog tillbaka sin hand från honom. Axel kunde väl inte säga att han visste vad det innebar, men han antog att det var ett av alla tusen vis man kunde växa upp för fort på. Själv tyckte han inte att han hade vuxit upp snabbt nog. Han var nog fortfarande inte vuxen.
”Det kanske stämmer,” sa han med ett lika faderligt leende som tidigare, ”men vad skulle din mor säga om hon såg dig nu?”
Han fick inget svar på den frågan, men han märkte hur flickan blev osäker och såg ner i sitt knä där en söt liten handväska fanns. Undra hur länge hon hade sparat för att kunna köpa den?
”Tro mig, jag är inte den du vill ha,” han lät väldigt övertygande i detta uttalande och han blinkade mot henne, ”Hade du varit äldre…eller hade jag varit yngre,” tillade han med ett flin.
”Så det är ett nej då?” frågade hon och såg upp på honom igen och han kunde inte låta bli att flina.
”Det är ett nej,” tillstod han, ”men vi kan dansa om du vill det och jag har inget emot att flirta lite med dig. Jag gillar din charm…men du måste nog ta det lite lugnt…”
”En dans blir bra,” mumlade flickan och Axel reste sig då genast upp och bjöd henne handen med en djup bugning. Självklart kysste han den vackra hand han fick i sin och kanske dansade han lite närmare med henne än vad som brukligt var, men hade han lovat flickan en flirt så gjorde han inget halvvägs och hans tennisskada verkade som bortblåst när han hade en danspartner som svävade fram över dansgolvet som om hon varit en fjäder i hans famn.
