Last man standing
Jul. 20th, 2011 10:39 pm![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
solrosanNote: Lessnade totalt på att skriva på engelska för en stund och bestämde mig för att skriva klart det här om Herr Greve Fersen. Det har blivit en långt uppehåll i mitt Axel-skrivande eftersom väldigt mycket av det har varit historiskt naivt...avskyr när saker är uppenbart historiskt inkorrekta eller byggda på sägner. Sucked it up och avslutade det här i alla fall eftersom jag tyckte om idén jag hade för så länge sedan.
Summary: Axel återvänder till Sverige efter den franska kungafamiljens död 1793, men för upptagen av sin sorg missar han att försonas med sin far innan även denne dör. Den svenska politiken har förändrats drastiskt sedan Axel var i Sverige senast, inte minst på grund av mordet på Gustav III. Axel väljer sida och står lojalt vid sitt val ("Fäderneslandet!"), något som antagligen ledde till hans död 1810.
***
Axel stod bredvid sin fars säng i det Fersenska palatset och såg ner på den gamle mannen. I flera minuter hade han stått där hållit i faderns kalla hand, han hade kommit för sent. I sin förtvivlade sorg över att drottningen dödats hade han inte ens hunnit med att träffa sin far igen. Han hade inte pratat med honom sen 1788 när han varit hemma som hastigast innan han anslutit sig till Gustav och det ryska kriget. Det var sex år sedan. Han hade inte pratat med sin far på sex år. Sist han varit hemma, i slutet av 1790, hade han valt att inte tacka ja till inbjudan från honom eftersom han fortfarande hade varit upprörd över vad som hänt i Riksdagen året innan. Skulle sanningen fram kunde han fortfarande inte förstå hur hans far kunnat göra något sånt, men i skuggan av allas död kändes ingen politik i världen viktig längre och nu hade han kommit till Stockholm för sent. Det samma gällde visserligen Fabian och Sophie också, men de hade i alla fall träffat honom under de senaste åren.
All den styrka han lyckats samla ihop under de senaste månaderna efter drottningens död rann långsamt ur honom igen medan han stod bredvid sin fars lik. I alla fall så fick han ju se honom, han kunde faktiskt stå där vid hans sida och ta ett sista farväl. Ett farväl som han inte kunnat ta av vare sig drottningen, hennes familj eller Gustav. Så kanske passade han på att ta farväl av alla samtidigt när han nu stod där och kände sig som den sista människan i världen.
”Jag vet att jag gett dig mycket huvudvärk far,” erkände han lågt medan rösten bröts av tårar, ”och att du inte tycker att jag tagit mitt ansvar som din arvinge…men Fabian har skött det bra…och fram till förra året har jag faktiskt varit lycklig. Jag hoppas att det räcker…”
Han började gråta och la sin fria hand över ögonen. Det hade blivit så många tårar under det senaste året att han började tro att klumpen i bröstet aldrig skulle försvinna. Även om han bett om att få vara ensam just utifall detta skulle hända så önskade han nästan att någon skulle komma och ta med honom härifrån.
”Fan ta dig,” svor han, utan att släppa faderns hand eller lyckas med att få tårarna att sina, ”hela mitt liv har du lagt dig i och sagt hur jag ska leva och så dör du just när jag behöver höra det som mest! Fan ta dig! Reuterholm försöker göra mig till sin lilla marionett och det var du och din förbannade politik som la grunden för det! Det borde vara du och inte jag som var här…Åh Gud, varför var det inte jag som fick dö?”
Han menade det faktiskt. Hur mycket lättare hade det inte varit att slippa vakna varje morgon till en ny dag av vilsenhet? Ändå förstod han att det inte var något man borde stå och säga vid sin döde fars kropp. I ärlighetens namn var det nog något man lät bli att säga överhuvudtaget.
”Fan ta dig…och mig också…” mumlade han när han upptäckte att det korta utbrottet hade fått honom att sluta gråta och han torkade kinderna med handen och släppte sedan taget om hans kalla hand. Trots att han trodde sig behöva faderns råd så visste han att ifall hans far varit vid liv och levererat de råden hade han inte lyssnat utan bara anklagat honom för den politik han fört mot kronan. Men de mortuis nil nisi bene, om de döda inget annat än gott. Det låg en märkligt makaber sanning i detta, för även om Axel många gånger genom åren suckat, himlat på ögonen och kritiserat sin far och tillika den svenska och franska kungen, så hade han inte längre ont ord att säga om någon av dem. Självklart inte om drottningen heller, men henne hade han aldrig haft något ont att säga om.
Han hade dröjt för länge på Löfstad för att skjuta upp sitt återinträde vid det svenska hovet. Skyllt på personliga affärer som för länge lämnats i händerna på syskonen för att slippa möta sin far och ett politiskt klimat som han inte längre kände, eller visste om han brydde sig om. Nu när han var i Stockholm kunde han inte längre hålla sig från slottet, det visste han. Alla visste att han var här, alla visste att hans far hade dött. Förväntade de sig alla att han skulle ta faderns plats i politiken också? För då skulle han vara tvungen att gruvligt göra dem besvikna. Inte en chans att han skulle ta över som ledare för ett politiskt parti som satt sig emot Gustav. Om kungen vacklade i sin makt skulle hans rådgivare ställa sig bakom honom, inte framför honom. Trots den långa frånvaron från svensk politik så hade Axel i alla fall klart för sig på vilket ben han stod och vad han ansåg vara rätt. Det fanns inte mycket utrymme till kompromisser och medan han stod och såg på sin far insåg han vilken välsignelse det var att han dött så att de aldrig skulle behöva finnas sig på varsin sida av politiken nu när de plötsligt befann sig på samma spelplan. Hade han kunnat hade han nog dragit lite på munnen då han fick för sig att det nog hade varit faderns plan hela tiden. Han var en listig djävel, annat kunde man inte säga och Axel visste att han hade honom att tacka för det mesta.
Tyst lutade han sig fram och gav den dödes panna en kyss innan han drog med handen över sin fars ansikte som om han stängde de redan slutna ögonen.
”Fäderneslandet,” sa han och klappade sin far en sista gång på bröstet, som för att berätta för honom hos vem hans lojalitet låg och hur han från och med nu skulle agera, innan han lämnade rummet. Hade han tur kunde han använda begravningen som ursäkt för att lämna Stockholm så fort som möjligt.
* * *
Axel stod i ett av rummen i det Ferserska palatset och gjorde sig i ordning för sitt första besök vid det svenska hovet över fyra år medan Evert gick omkring i rummet och berättade om allt han behövde veta om vad som hänt på slottet de senaste åren efter att Gustav III dött. Axel visste vad som skett i stora drag och rent politiskt, men det var ju egentligen inte det som var viktigt när det kom till riktig politik. Axel lyssnade bara på halva örat, för han gillade inte vad han hörde och med ett barns logik ansåg han att det blev bättre om han inte låtsades om det.
Eftersom hans far varit så förutseende och dö förväntade sig alla att han skulle komma till slottet iklädd svart, vilket inte gjorde honom det minsta. Det gjorde att han slapp hitta på ursäkter för att ha det då han demonstrativt haft svarta kläder, eller svarta detaljer, sen i oktober förra året. Han tänkte på det som faderns sista gåva till honom och han skämdes inte en stund över att det var för henne och inte sin far som han band ett svart band i peruken innan han satte den på huvudet. Hans far skulle ha förstått. Trodde han. Hoppades han.
”Du lyssnar inte,” anklagade Evert honom, ”Vad är det för vits att du drog mig till Stockholm om du inte har tänkt lyssna på mig?”
”Försök lura någon annan,” bad Axel och rättade till peruken, ”Du är här för Sophies skull. Hon behöver dig och har bett dig se efter mig på samma gång.”
”Har du glömt att du faktiskt bad mig du också?”
Det hade han faktiskt. Axel kunde inte erinra sig att han hade bett Evert om hjälp. Å andra sidan verkade det ju inte helt otroligt, för även om han var lite ringrostig i den svenska hovpolitiken så var han inte tillräckligt förblindad av sin sorg att han glömt vilket underläge man var i om man inte var påläst. Därför var det väl extra dumt att han inte lyssnade när Evert försökte hjälpa honom och ge honom en snabbkurs i rådande hovrelationer.
Axel sträckte på sig framför spegeln. Usch vad hemsk han såg ut. Var det så här man såg ut efter att ha slitit sig fördärvad över något som gått åt helvete? Var det så här man såg ut när man inte riktigt kunde finna motivationen att ta sig upp på morgonen? Han kunde inte komma ihåg när han sett så här sliten ut någonsin och han kände knappt igen 40-åringen som såg tillbaka på honom. Speglar borde förbjudas efter att man passerat 35. Hur snälla hade inte speglarna varit med honom genom åren? De hade visat honom en ung, stark och vacker man. Var hade han tagit vägen? Varför fanns han inte längre? Kanske dog han också på stupstocken i Paris för ett knappt halvår sedan…Gud vad han saknade den tiden…vad han saknade henne…
Det var allt som behövdes, en flyktig tanke på henne och frustrationen över Everts prat och den mentala styrkan han samlat i två dagar för att kunna gå upp till slottet försvann som snö i majsolen. Som hon älskat snön…han sjönk iväg i ett minne tills Evert klappade hårt i händerna bredvid honom. Frustrationen kom snabbt tillbaka, även om hans fokus på det han skulle göra på slottet förblev lite otydligt.
”Hör du ens vad jag säger?” undrade Evert och vred på Axel så att han stod med ryggen mot spegeln.
”Nej,” svarade Axel med viss självinsikt, ”Förlåt…”
”Axel,” Evert la en hand på hans överarm, ”kommer du att klara av det här överhuvudtaget?”
”Ja,” sa Axel och nickade bestämt. Han var tvungen att klara av det här. Vad skulle folk säga om han inte inställde sig vid hovet när han blev kallad? Nej han var tvungen att göra det här. Hans stolthet tvingade honom och höll honom uppe även om inget annat verkade göra det.
”Hade det varit någon annan än du så hade jag nog inte trott dig,” sa Evert med ett snett leende och tog bort handen från honom, ”men kan du göra två saker för mig?”
”Vad då?”
”För det första så får du under inga omständigheter prata om vad som hände i Paris,” Evert såg allvarlig ut, men Axel förstod inte varför. Han såg ingen anledning till att prata om revolutionen när han kom till slottet och han hade vett nog att inte dra upp den själv.
”Varför är det så viktigt?”
”För du klarar fortfarande inte av att säga hennes namn,” informerade Evert lugnt och på gränsen till medlidsamt, ”och du har inte råd att visa dig svag idag.”
”Marie-Antoinette,” sa Axel lågt för att motbevisa honom, men det var ett svagt bevis då han själv kände hur färgen försvann från hans ansikte i samma stund som han påbörjat ansatsen till att säga namnet.
”Drottningen av Frankrike,” rättade Evert honom och Axel vände honom ryggen och såg på sig själv i spegeln istället.
”Drottningen av Frankrike,” upprepade han och sträckte på sig, men det hjälpte inte uppenbarelsen av den brutne mannen som stod och granskade honom. Han kunde omöjligt säga hennes namn bland folk. Fan!
”När de frågar,” fortsatte Evert och borstade bort osynligt damm från sin vän, något som störde Axel oerhört. Han var mer noggrann med sitt utseende även i situationer som dessa än vad Evert någonsin skulle bli!
”Det är inte ens säkert att någon kommer att fråga,” avbröt Axel och slog bort den andres hand.
”Tro mig Axel, de kommer att fråga,” sa Evert bestämt, ”Det var så länge sedan du lekt vid något hov överhuvudtaget, du har glömt hur man gör.”
”Jag har inte legat med en kvinna på tre år heller, men jag tror inte att jag har glömt hur man gör bara för det,” muttrade Axel, han gillade inte att bli behandlad som en barnunge, framförallt inte när han visste att Evert hade rätt.
”Tre år?”
”Jag har varit upptagen med annat,” muttrade Axel som inte tyckte att han behövde försvara det. Han hade ägnat de senaste åren med att försöka rädda den enda kvinnan han älskat längre än två timmar från vad som visat sig vara en säker död. Hans fokus hade legat på andra saker.
”När de frågar,” började Evert om, ”säg att du var i Bryssel och att du inte vet mer än någon annan.”
”Jag var i Bryssel,” sa Axel skarpt och blängde på honom genom spegeln, ”och jag visste nästan inte mer än någon annan.”
”Bra,” Evert verkade nöjd, ”de finns människor där uppe som vet om flyktförsöket du och Gustav planerade och som misslyckades, men det är så länge sedan och Gustav har redan prata om det så jag tror inte att det är något du behöver fundera på.”
Axel mötte sin stirrande blick i spegeln. Påminnelsen om flykten fick honom att trilla ner genom ett mörkt kaninhål och som aldrig verkade ha något slut. Han föll och han föll medan hjärtat slog hårt i hans bröst och nästan sprängde hans trumhinnor. När han tillsist slog i marken och fann att han fortfarande stod och stirrade på sin spegelbild vände han sig om mot Evert och skakade på huvudet.
”Jag kan inte göra det här,” erkände han och skakade på huvudet, ”Jag kan inte…jag… det…”
Han fick ett hårt slag över kinden så att det ringde i öronen och han tappade balansen för en stund. När den tillfälliga svartnaden försvunnit från hans ögon verkade världen dock mycket klarare och kaninhålet var borta. Helt borta.
”Tack,” sa han och kände med handen på sin hettande kind och tillade, ”bäst för dig att du inte hade någon ring på den handen.”
”Ingen fara,” Evert höll upp baksidan av sin hand som också började få en lätt rodnad, ”Inte skulle jag förstöra din främsta tillgång, men jag vill inte behöva slå dig fler gånger ikväll.”
”Det behövs inte,” Axel skakade på huvudet, ”jag var i Bryssel då också, jag vet inte vad som gick fel.”
”Det är bra, det är bra,” mumlade Everat och Axel trodde sig höra något faderligt omtänksamt i rösten. Det störde honom fruktansvärt.
”Är det något mer du inte tror att jag kan svara på?” undrade Axel tjurigt och vände sig om när han ansåg sig klar med påklädnaden och han drog till rocken en ytterligare gång.
”Vad gjorde du i Bryssel då Axel?”
Axels ögon smalnad och han blängde på Evert.
”Det är ju ditt fel att jag får den frågan!” sa han argt.
”Ska vi försöka föra ett samtal om vi använder dina svar?” undrade Evert med ett höjt ögonbryn och en lätt överseende blick, ”Använd mina svar istället och svara på vad du gjorde i Bryssel.”
”Jag fick i uppgift av kung Gustav att hålla honom informerad om vad som hände under de politiska oroligheterna i Frankrike…det var därför jag lämnade ryska kriget,” svarade Axel lika distanserat som om han hade läst en rapport om någon annans förehavanden, ”Vi fick ta till flykten tillsammans med de andra och stationerade oss i Bryssel för att kunna hålla kontakt med kungafamiljen.”
”Bra,” nickade Evert, ”Men varför stannade du kvar efter att Gustav dött?”
”Jag fick förlängt förtroende,” Axel tyckte det här var direkt fjantigt eftersom Evert varit med i förmyndarregeringen som gett honom det förtroendet, för att inte tala om alla andra som han tränade up det här talet för.
”Ganska misslyckat att ha dig där eller hur?” sa Evert lite överlägset, ”Det var ju inte från dig som informationen kom ändå.”
Axel såg stumt på honom, var det så? Hade han inte skött sitt uppdrag mot Sverige? Hade han glömt bort det? Nej. Nej det hade han inte!
”Du vet inte vad du pratar om,” sa han argt.
”Är det inte så att du arbetade för dina egna intressen och inte Sveriges?”
”Mina intressen är Sveriges intressens,” fräste och något i hans blick fick Evert att retirera och lugnande lägga händerna på Axels axlar. De såg varandra i ögonen en stund innan Axel slog ner blicken.
”Vi borde gå,” sa Evert och tog bort händerna från hans axlar. Axel suckade och rätade på sig. Ja, de borde gå. Han rätade till sina kläder en sista gång och mötte spegelns blick med en självsäkerhet han inte hade längre.
”Så Reuterholm kommer med största sannolikhet att vara där?” harklade Axel sig och frågade för att inte verka irriterad då Evert bara försökte hjälpa honom.
”Om inte hertig Karl har plötsligt fått en egen vilja.”
”Nå kungen är myndig om två år, hur mycket problem kan Reuterholm egentligen hinna med?” frågade Axel som ett dåligt skämt. Förmyndarregeringar kunde vara helt förödande. Regenter också för den delen. Två år var en evighet att ställa till saker med.
Trots att det inte var långt att gå så åkte herrarna vagn upp till slottet. Axel kom inte ens ihåg vad han hade gjort på slottet sist, antagligen var det inte arbetsrelaterat. Dock var han ganska säker på att det här inte heller var det utan att det snarare var ett sätt att se var hans lojaliteter låg nu när han var tillbaka i ett Sverige under nytt styre.
”Kommer du kunna svara på frågorna?” undrade Evert medan vagnen rullade mot slottet.
”Jag måste, inte sant?” svarade Axel och såg irriterat på sin vän, ”Men varför skulle de fråga?”
”Tro mig…” Evert såg nästan nedlåtande ut, ”De kommer fråga.”
”Och då kommer jag svara,” hävdade Axel bestämt. Han ville inte att Evert skulle se mer osäkerhet hos honom än han redan hade gjort. Det hade kanske varit bättre att gå för då hade han fått längre tid att samla sig.
”Vad var det andra?” undrade han just som vagnen stannade och Evert såg förvirrat på honom men samtalet sköts på framtiden eftersom dörren öppnades och de var tvungna att kliva ut.
”Du sa att jag skulle göra två saker för dig,” fortsatte Axel när de kommit in i det så välbekanta slottet, ”Jag skulle undvika att prata om Paris och vad mer?”
Evert svor för att han glömt bort det och la handen på hans arm för att få honom att sakta ner något. Han tittade sig omkring och sa sedan lågt:
”Du får inte bekänna dig som Gustavian för-”
”Men det är jag!” avbröt Axel arg och drog till sig armen i sårad tillgivenhet till en kung som han tillbringat en hel del tid åt att förlöjliga, men det var ju bara sån han var.
”Tror du inte jag är det?” undrade Evert och rättade till sin klädnad utan att höja rösten det minsta, ”Jag satt med i den fördöma förmyndarregeringen tills Reuterholm slog klorna i den. Som du själv sa, det är två år, vi måste se till så att kungen lyssnar på rätt människor när den tiden är slut. Du vill inte gärna bli skickad tillbaka till Frankrike redan nu, inte sant?”
Axel tittade på Evert medan han tappert försökte reda ut logiken i det där resonemanget, men med en suck konstaterade han bara att han skulle lita på Evert och gå med på vad han sa till dess han fått en egen blid av det hela. Hovintriger var för komplicerade för att ta semester från.
”Två år Axel,” sa Evert lugnt och Axel försökte ignorera kamratens nedlåtande ton, det var svårt, ”Gustav finns inte kvar vid hovet längre.”
”Nog fan vet jag det,” fräste Axel lågt, ”Om han inte hade gått till Operan den där kvällen så hade vi lyckats! Om han bara inte…då hade…”
”Drottningen av Frankrike,” sa Evert långsamt, ”Axel klarar du det här överhuvudtaget?”
”Ja,” Axel nickade, ”Ja…”
”Lika bra det, jag tror inte du kan vända om,” små log Evert och det fick Axel att göra det samma, ”Låt oss få det här överstökat så vi kan ta oss hem och supa ner dig.”
”Om jag lyckas säga…” började Axel men stakade sig.
”Drottningen av Frankrike,” hjälpte Evert till.
”…drottningen av Frankrike,” upprepade Axel och dog ytterligare lite till inombords, ”Får jag gör det då far?”
”Jag tycker att du ska låta bli att försöka,” sa Evert utan att bry sig om Axels kommentar om att han skulle vara Axels pappa och utan att växla fler ord med varandra kom de fram till salen där de var väntade och klev in under någorlunda formell presentation utan att någon verkade ta någon större notis om dem.
Axel kunde inte hjälpa att han kände sig något illa till mods när han såg sig omkring i rummet med adelsmän som stod utspridda i små grupper på golvet och småpratade med varandra som om detta endast varit en social tillställning. Det var idel kända ansikten, men få av dem han hade hoppats att se. Visserligen hade ha väl vetat om det efter var Evert berättat för honom, men det var inte förrän han stod där och såg alla ansikten som han insåg att det politiska klimatet faktiskt ändrats en del i Sverige också.
”Vad gamla alla blivit,” konstaterade han med låg röst medan han och Evert rörde sig längst rummets fönstersida.
”Nyrekryteringen har varit låg,” kommenterade Evert precis lika lågt, ”och det är inte bara du som haft några slitsamma år.”
Axel såg oberörd ut vid den informationen men ett stygn av smärta träffade honom rakt i hjärtat när han tänkte på hur själviskt hans beteende måste ha tett sig för Sophie, Fabian, Evert och hans andra närmaste i Sverige. Hans far, vad måste inte hans far ha tänkt om hans handlande? Han önskade att han kunnat svälja sin stolthet och talat med sin far innan det blivit för sent. Han skulle aldrig göra det misstaget igen. Aldrig. Hans stolthet skulle aldrig komma före det som egentligen var viktigt i livet.
”Skulle inte Fabian vara här?” undrade Axel, fortfarande halvt viskande, utan att se på Evert. Det kändes fel att Evert skulle veta det men inte han, Fabian var ju ändå hans bror. Evert skakade diskret på huvudet så att Axel knappt uppfattade det, men han hann inte med att fråga varför eftersom en gammal bekant kom fram till dem.
”Taube, Fersen,” hälsade Hans Henric von Essen på dem med en kort bugning som de båda besvarade.
”Är det här alla?” undrade Evert och Hans nickade kort.
”Hänt något av värde medan jag klätt på den här?” fortsatte Evert och nickade lite mot Axel. Det var väl egentligen en kommentar som Axel skulle klara att ignorera i vanliga fall, eller åtminstone ge en spydig kommentar på, men idag blängde han upprört på Evert. De andra männen tog dock inte ens notis på honom och det störde honom också.
”Ingenting, Reuterholm och hertigen är sena och vi ska bara vara här, du vet hur det är,” informerade Hans Evert som nickade innan Hans, med mycket högre röst och ett välkomnande leende på läpparna vände sig mot Axel.
”Välkommen tillbaka,” sa han och Axel besvarade så gott han kunde leendet.
”Till vad då?”
”Vi vet inte riktigt,” tillstod Hans lite lägre, ”vi jobbar på det och hoppas att två år går fort och att kungen överlever dem.”
Axel kände att han hade så många saker som han skulle vilja sitta ner med Hans och prata om, mest om Gustav såklart, men de hade aldrig utbytt mer än skämt och lättsinniga samtal. Axel kunde inte ens komma ihåg om det någonsin pratat politik i enrum.
”Jag förstår,” sa Axel och nickade något, ”Fäderneslandet…”
”Schy…” sa Hans lågt men något i hans ögon fick Axel att tro att mannen gärna hade svarat honom med samma sak. Det kändes tryggt i hjärtat, som om Gustavs valspråk skulle vara ett hemligt lösenord. Axel hade levt ett liv fullt av hemliga lösenord och sammansvärjningar den senaste tiden så att fortsätta med det i Sverige skulle inte göra så mycket. Kanske skulle det vara stimulerande rent av och få honom att tänka på annat?
”Jag beklagar sorgen förresten,” sa Hans sedan, ”svensk politik är inte riktigt samma sak utan din far.”
”Tack,” sa Axel och bockade något, ”Far tog utan tvekan mycket plats.”
De andra två männen utbytte blickar som om de förstod ungefär vad Axel syftade på, men det trodde inte Axel de gjorde. Kanske gjorde han det inte själv. Nej han hade ingen aning om vilken plats hans far hade tagit i den svenska politiken.
”Nå jag ska gå vidare,” sa Hans, halvt underförstått att de inte kunde stå tillsammans och prata lågt för länge. Axel missade dock den nyansen men bugade kort till farväl och han och Evert blev lämnade. Axel andades märkbart ut.
”Bra jobbat,” sa Evert uppmuntrande och klappade Axel på ryggen och det kändes inte så nedvärderande som Axel trott det skulle göra.
”Essen gills inte,” påstod Axel och det var kanske sant, de var ju mer eller mindre på samma sida i den här röriga grytan. I alla fall hade de varit det på den gamla goda tiden. Det var svårt att komma ifrån att det som varit intressantas med politiken tidigare mest kändes som ett ok just nu. Axel såg en stund efter Hans och undrade hur mycket av Gustavs blod som kommit på honom och ifall drottningen fortfarande skulle varit vid liv om han lyckats övertala Gustav att inte gå till Operan den där kvällen.
Några fler av Gustavs män kom fram till dem, en efter en, hälsade, beklagade sorgen och hälsade Axel välkommen tillbaka till Sverige. Det kändes verkligen som om de redan tog för givet vilken roll han hade bestämt sig för att ta i den nya regimen. Visserligen hade de alla rätt, men Axel undrade hur det kom sig att ingen verkade tro att han skulle följa sin fars politik.
Axel förvånades över hur lätt han tyckte om allting var ändå. Visserligen så kom det inga svåra frågor och de som pratade med honom tog det ganska försiktigt med honom, men det kändes bra att kunna upprätthålla sin fasad av lugn. Alla verkade lugna faktiskt, lugna och allvarliga och då passade han in idag. Hade det varit något annat, om det varit en bal och Herr Bellman spelat (var höll han hus nu för tiden förresten?) och Gustav inte skulle ha varit där, då hade det nog varit jobbigare. Nu var det dock så uppenbart att inget var som förr och alla förväntades vara misstänksamma och beräknande.
Förra gången Sverige hade bytt kung hade Axel varit ung och ute i Europa, han hade inte sett hur spelet gått till på hemmaplan då. Visserligen hade han inte sett början av det här heller, men han var övertygad om att han inte kunde ställa sig utanför den här gången. Kungamakten var fortfarande inte stabil och han var rädd att revolutionens vingar skulle komma även hit. Han var skyldig Gustav att stärka den unge kungens makt. Sen att han var tvungen att göra det för att behålla sin egen ställning var inte heller obetydligt, men han hoppades att han var ädlare än så. Att se att han inte var ensam med de tankarna var skönt, det underlättade när han stod där i sina svarta kläder och försökte ignorera vad som hänt honom de senaste åren.
Plötsligt ändrades stämningen i rummet när en onödigt stor käpp dunkades i golvet och berättade att Hertig Karl skulle komma. Trots att den där käppen som dunkade i golvet var en normal del i Axels vardag och att den alltid funnits där, så länge han kunde minnas, så tyckte han nog att den var ganska onödig. I alla fall när den bara tillkännagav att det trevliga för dagen var slut och det jobbiga skulle börja. För ja, Axel hade faktiskt tyckt att det varit ganska trevligt fram till och med nu, han hade fått vara Greve Axel von Fersen igen och han hade glömt bort hur bra han var på att vara just det och inget annat.
Hur informellt det här ändå ansågs vara så var det första gången Axel skulle stå inför den nya regimen i Sverige och det krävde viss form av formalitet, något som Axel också tyckte var lite onödigt, ja direkt löjligt, för hur många gånger hade han inte blivit presenterad för både det svenska hovet och för hertig Karl? Det var ju inte som om hertigen inte visste vem han var och Gustavs bror skulle bara vara dum om han inte visste var i politiken Axel stod.
Axel placerades framför hertigen och han bugade djupt som han var drillad till och fick en nickning tillbaka. Någon sa deras namn som brukligt var och Axel bugade lite kortare som hastigast.
”Jag beklagar sorgen,” sa hertigen och Axel nöjde sig med att nicka den här gången innan hertigen fortsatte att prata om Axels far. Det var jobbigare än han trott att stå och lyssna på det, men han rörde inte en min och när hertigen var färdig så bugade Axel djupt igen.
”Tack ers höghet,” sa han när han rätade på sig igen, ”Jag beklagar även er sorg efter er bror. Hans död var en stor förlust för oss alla men jag kan inte föreställa mig hur svår förlusten av en bror måste vara och att i sorgen behöva axla ett så stort ansvar.”
”Tack herr greve,” svarade hertigen hövligt och Axel undrade om han kommit över försluten av Gustav eller om sorgen slet lika innerligt i hertigen som den gjorde i honom. Nu visste inte Axel längre vilken sorg som hörde till vilken förlust, han visste bara att i vanliga fall skulle det vara han och inte hertigen som gjorde det bättre intrycket. Idag kände han sig dock överkörd av sin kusins älskare utan att han ens trodde hertigen menade det.
”Kommer Hans majestät konungen att göra oss sällskap?” undrade Axel lugnt och ignorerade att han ur ögonvrån såg Reuterholm lystra till när han nämnde kungen, ”Jag skulle vilja framföra mina kondoleanser till honom också.”
”Min brorson mottog ert brev,” sa hertigen lugnt och syftade på brevet som Axel skrivit mer eller mindre i all hast när han fått dödsbeskedet för två år sedan, ”Ni ska inte behöva känna er tvingad att framföra fler till kungen.”
Axel bugade sig men sa ändå: ”Jag skulle ändå vilja framföra dem personligen.”
Faktum var att han ville träffa kungen överhuvudtaget, han hade inte sett pojken på flera år. Risken var väl att han inte kände igen Axel alls mer än till namnet och trots Axels förluster så insåg han hur illa det kunde vara. Förhoppningsvis hade Gustav talat tillräckligt gott om honom och att hans egna meriter kunde stå sig högt nog för att han inte skulle falla för långt från grace när kungen själv tog över.
”Det kommer ni att få möjlighet till herr Greve,” påstod hertigen, ”men idag är kungen förkyld.”
Axel bugade sig igen och trodde inte en sekund på att pojken var sjuk. Visst kunde han vara det, men risken var större att Reuterholm gömde undan honom. Han skulle inte kunna göra det för alltid dock, inom en snar framtid skulle Axel behöva inställa sig framför kungen också och inte bara inför hovet.
Hertigen nickade något mot Axel och deras samtal var över då även Axel bugat ytterligare en gång och de gått åt olika håll. Mycket mer än så hände inte den förmiddagen. Reuterholm försökte göra ett närmade för att känna lite mer på var Axel stod men Evert kom emellan och pratade om tennis. Det fick Axel att le sitt första riktiga leende på slottet och vara tacksam för att han hade en så god vän i Evert. Ju längre han varit på slottet desto säkrare hade han blivit, men omtanken var ändå uppskattad…för att inte tala om Reuterholms snopna min.
När de på eftermiddagen var tillbaka på det Fersenska palatset sjönk Axel ner i en fåtölj med en suck och slöt ögonen. Det hade varit en tillfredställande dag, mycket mer än vad han hade trott, mycket mer än han hade kunnat föreställa sig. Det hade varit så skönt att behöva vara greve Axel von Fersen igen. Inte för att han någonsin slutade med det egentligen, den grevliga uppfostran, självsäkerheten och värdigheten gick aldrig ur och självmedvetenheten om vem han var var svår att banka ur en man som Axel. Sen drottningen dött hade han dock glömt bort att det fanns en värld där ute där han faktiskt var tvungen att existera.
”Du skötte dig bra,” sa Evert som satte sig i en fåtölj bredvid efter att ha tagit emot två glas med vin från betjänten.
”Drottningen av Frankrike, Marie-Antoinette,” började Axel utan att öppna ögonen, ”blev avrättad till följd av det oroliga läget nere i Frankrike och det är min starka övertygelse att vi måste göra allt som står i vår makt att hindra att den situation som ledde fram till denna fruktansvärda händelse uppstår i Sverige och jag lovar att göra mitt bästa att bidraga med mina erfarenheter för att göra detta möjligt.”
Efter det talet sträckte han ut handen och såg på Evert när denne placerade glaset i hans hand. Det fanns inte tillstymmelsen till ett leende hos Axel, han var gravallvarlig och blödde inombords, men han hade inte tänkt visa det längre. Inte ens Evert, Sophie eller Fabian skulle få se det. Han hade bevisat idag att han kunde göra det, han hade bevisat att han kunde vara mer eller mindre sig själv igen.
”Övertygande,” nickade Evert med ett litet leende som om han förstod vad Axel tänkte, ”Men byt ut henne mot hela kungafamiljen så ska du se att det blir ännu bättre.”
”Jag vet,” sa Axel och nickade medan han smakade på vinet, ”men jag måste kunna säga hennes namn. Hur ska andra annars kunna komma ihåg henne om jag inte kan berätta om henne?”
”Du är inte ensam om att skriva historian Axel,” småflinade Evert.
”Jag är ensam om att skriva vår,” svarade Axel lågt och suckade innan han lyfte blicken och såg ut genom fönstret från vilket han kunde se slottet om han stod vid det, nu såg han bara himlen. Om några timmar skulle han kunna se aftonstjärnan genom det fönstret, deras stjärna.
Evert satt kvar med honom till dess Sophie kom dit och efter det blev han lämnad ensam, men märkligt nog var ensamheten inte lika ensam längre medan han satt och väntade på att Venus skulle göra sig synlig framför honom. Hennes död skulle inte vara förgäves och deras historia skulle inte glömmas, det skulle han se till. Han visste inte hur ännu, men han skulle nog komma på det.
Summary: Axel återvänder till Sverige efter den franska kungafamiljens död 1793, men för upptagen av sin sorg missar han att försonas med sin far innan även denne dör. Den svenska politiken har förändrats drastiskt sedan Axel var i Sverige senast, inte minst på grund av mordet på Gustav III. Axel väljer sida och står lojalt vid sitt val ("Fäderneslandet!"), något som antagligen ledde till hans död 1810.
***
Axel stod bredvid sin fars säng i det Fersenska palatset och såg ner på den gamle mannen. I flera minuter hade han stått där hållit i faderns kalla hand, han hade kommit för sent. I sin förtvivlade sorg över att drottningen dödats hade han inte ens hunnit med att träffa sin far igen. Han hade inte pratat med honom sen 1788 när han varit hemma som hastigast innan han anslutit sig till Gustav och det ryska kriget. Det var sex år sedan. Han hade inte pratat med sin far på sex år. Sist han varit hemma, i slutet av 1790, hade han valt att inte tacka ja till inbjudan från honom eftersom han fortfarande hade varit upprörd över vad som hänt i Riksdagen året innan. Skulle sanningen fram kunde han fortfarande inte förstå hur hans far kunnat göra något sånt, men i skuggan av allas död kändes ingen politik i världen viktig längre och nu hade han kommit till Stockholm för sent. Det samma gällde visserligen Fabian och Sophie också, men de hade i alla fall träffat honom under de senaste åren.
All den styrka han lyckats samla ihop under de senaste månaderna efter drottningens död rann långsamt ur honom igen medan han stod bredvid sin fars lik. I alla fall så fick han ju se honom, han kunde faktiskt stå där vid hans sida och ta ett sista farväl. Ett farväl som han inte kunnat ta av vare sig drottningen, hennes familj eller Gustav. Så kanske passade han på att ta farväl av alla samtidigt när han nu stod där och kände sig som den sista människan i världen.
”Jag vet att jag gett dig mycket huvudvärk far,” erkände han lågt medan rösten bröts av tårar, ”och att du inte tycker att jag tagit mitt ansvar som din arvinge…men Fabian har skött det bra…och fram till förra året har jag faktiskt varit lycklig. Jag hoppas att det räcker…”
Han började gråta och la sin fria hand över ögonen. Det hade blivit så många tårar under det senaste året att han började tro att klumpen i bröstet aldrig skulle försvinna. Även om han bett om att få vara ensam just utifall detta skulle hända så önskade han nästan att någon skulle komma och ta med honom härifrån.
”Fan ta dig,” svor han, utan att släppa faderns hand eller lyckas med att få tårarna att sina, ”hela mitt liv har du lagt dig i och sagt hur jag ska leva och så dör du just när jag behöver höra det som mest! Fan ta dig! Reuterholm försöker göra mig till sin lilla marionett och det var du och din förbannade politik som la grunden för det! Det borde vara du och inte jag som var här…Åh Gud, varför var det inte jag som fick dö?”
Han menade det faktiskt. Hur mycket lättare hade det inte varit att slippa vakna varje morgon till en ny dag av vilsenhet? Ändå förstod han att det inte var något man borde stå och säga vid sin döde fars kropp. I ärlighetens namn var det nog något man lät bli att säga överhuvudtaget.
”Fan ta dig…och mig också…” mumlade han när han upptäckte att det korta utbrottet hade fått honom att sluta gråta och han torkade kinderna med handen och släppte sedan taget om hans kalla hand. Trots att han trodde sig behöva faderns råd så visste han att ifall hans far varit vid liv och levererat de råden hade han inte lyssnat utan bara anklagat honom för den politik han fört mot kronan. Men de mortuis nil nisi bene, om de döda inget annat än gott. Det låg en märkligt makaber sanning i detta, för även om Axel många gånger genom åren suckat, himlat på ögonen och kritiserat sin far och tillika den svenska och franska kungen, så hade han inte längre ont ord att säga om någon av dem. Självklart inte om drottningen heller, men henne hade han aldrig haft något ont att säga om.
Han hade dröjt för länge på Löfstad för att skjuta upp sitt återinträde vid det svenska hovet. Skyllt på personliga affärer som för länge lämnats i händerna på syskonen för att slippa möta sin far och ett politiskt klimat som han inte längre kände, eller visste om han brydde sig om. Nu när han var i Stockholm kunde han inte längre hålla sig från slottet, det visste han. Alla visste att han var här, alla visste att hans far hade dött. Förväntade de sig alla att han skulle ta faderns plats i politiken också? För då skulle han vara tvungen att gruvligt göra dem besvikna. Inte en chans att han skulle ta över som ledare för ett politiskt parti som satt sig emot Gustav. Om kungen vacklade i sin makt skulle hans rådgivare ställa sig bakom honom, inte framför honom. Trots den långa frånvaron från svensk politik så hade Axel i alla fall klart för sig på vilket ben han stod och vad han ansåg vara rätt. Det fanns inte mycket utrymme till kompromisser och medan han stod och såg på sin far insåg han vilken välsignelse det var att han dött så att de aldrig skulle behöva finnas sig på varsin sida av politiken nu när de plötsligt befann sig på samma spelplan. Hade han kunnat hade han nog dragit lite på munnen då han fick för sig att det nog hade varit faderns plan hela tiden. Han var en listig djävel, annat kunde man inte säga och Axel visste att han hade honom att tacka för det mesta.
Tyst lutade han sig fram och gav den dödes panna en kyss innan han drog med handen över sin fars ansikte som om han stängde de redan slutna ögonen.
”Fäderneslandet,” sa han och klappade sin far en sista gång på bröstet, som för att berätta för honom hos vem hans lojalitet låg och hur han från och med nu skulle agera, innan han lämnade rummet. Hade han tur kunde han använda begravningen som ursäkt för att lämna Stockholm så fort som möjligt.
* * *
Axel stod i ett av rummen i det Ferserska palatset och gjorde sig i ordning för sitt första besök vid det svenska hovet över fyra år medan Evert gick omkring i rummet och berättade om allt han behövde veta om vad som hänt på slottet de senaste åren efter att Gustav III dött. Axel visste vad som skett i stora drag och rent politiskt, men det var ju egentligen inte det som var viktigt när det kom till riktig politik. Axel lyssnade bara på halva örat, för han gillade inte vad han hörde och med ett barns logik ansåg han att det blev bättre om han inte låtsades om det.
Eftersom hans far varit så förutseende och dö förväntade sig alla att han skulle komma till slottet iklädd svart, vilket inte gjorde honom det minsta. Det gjorde att han slapp hitta på ursäkter för att ha det då han demonstrativt haft svarta kläder, eller svarta detaljer, sen i oktober förra året. Han tänkte på det som faderns sista gåva till honom och han skämdes inte en stund över att det var för henne och inte sin far som han band ett svart band i peruken innan han satte den på huvudet. Hans far skulle ha förstått. Trodde han. Hoppades han.
”Du lyssnar inte,” anklagade Evert honom, ”Vad är det för vits att du drog mig till Stockholm om du inte har tänkt lyssna på mig?”
”Försök lura någon annan,” bad Axel och rättade till peruken, ”Du är här för Sophies skull. Hon behöver dig och har bett dig se efter mig på samma gång.”
”Har du glömt att du faktiskt bad mig du också?”
Det hade han faktiskt. Axel kunde inte erinra sig att han hade bett Evert om hjälp. Å andra sidan verkade det ju inte helt otroligt, för även om han var lite ringrostig i den svenska hovpolitiken så var han inte tillräckligt förblindad av sin sorg att han glömt vilket underläge man var i om man inte var påläst. Därför var det väl extra dumt att han inte lyssnade när Evert försökte hjälpa honom och ge honom en snabbkurs i rådande hovrelationer.
Axel sträckte på sig framför spegeln. Usch vad hemsk han såg ut. Var det så här man såg ut efter att ha slitit sig fördärvad över något som gått åt helvete? Var det så här man såg ut när man inte riktigt kunde finna motivationen att ta sig upp på morgonen? Han kunde inte komma ihåg när han sett så här sliten ut någonsin och han kände knappt igen 40-åringen som såg tillbaka på honom. Speglar borde förbjudas efter att man passerat 35. Hur snälla hade inte speglarna varit med honom genom åren? De hade visat honom en ung, stark och vacker man. Var hade han tagit vägen? Varför fanns han inte längre? Kanske dog han också på stupstocken i Paris för ett knappt halvår sedan…Gud vad han saknade den tiden…vad han saknade henne…
Det var allt som behövdes, en flyktig tanke på henne och frustrationen över Everts prat och den mentala styrkan han samlat i två dagar för att kunna gå upp till slottet försvann som snö i majsolen. Som hon älskat snön…han sjönk iväg i ett minne tills Evert klappade hårt i händerna bredvid honom. Frustrationen kom snabbt tillbaka, även om hans fokus på det han skulle göra på slottet förblev lite otydligt.
”Hör du ens vad jag säger?” undrade Evert och vred på Axel så att han stod med ryggen mot spegeln.
”Nej,” svarade Axel med viss självinsikt, ”Förlåt…”
”Axel,” Evert la en hand på hans överarm, ”kommer du att klara av det här överhuvudtaget?”
”Ja,” sa Axel och nickade bestämt. Han var tvungen att klara av det här. Vad skulle folk säga om han inte inställde sig vid hovet när han blev kallad? Nej han var tvungen att göra det här. Hans stolthet tvingade honom och höll honom uppe även om inget annat verkade göra det.
”Hade det varit någon annan än du så hade jag nog inte trott dig,” sa Evert med ett snett leende och tog bort handen från honom, ”men kan du göra två saker för mig?”
”Vad då?”
”För det första så får du under inga omständigheter prata om vad som hände i Paris,” Evert såg allvarlig ut, men Axel förstod inte varför. Han såg ingen anledning till att prata om revolutionen när han kom till slottet och han hade vett nog att inte dra upp den själv.
”Varför är det så viktigt?”
”För du klarar fortfarande inte av att säga hennes namn,” informerade Evert lugnt och på gränsen till medlidsamt, ”och du har inte råd att visa dig svag idag.”
”Marie-Antoinette,” sa Axel lågt för att motbevisa honom, men det var ett svagt bevis då han själv kände hur färgen försvann från hans ansikte i samma stund som han påbörjat ansatsen till att säga namnet.
”Drottningen av Frankrike,” rättade Evert honom och Axel vände honom ryggen och såg på sig själv i spegeln istället.
”Drottningen av Frankrike,” upprepade han och sträckte på sig, men det hjälpte inte uppenbarelsen av den brutne mannen som stod och granskade honom. Han kunde omöjligt säga hennes namn bland folk. Fan!
”När de frågar,” fortsatte Evert och borstade bort osynligt damm från sin vän, något som störde Axel oerhört. Han var mer noggrann med sitt utseende även i situationer som dessa än vad Evert någonsin skulle bli!
”Det är inte ens säkert att någon kommer att fråga,” avbröt Axel och slog bort den andres hand.
”Tro mig Axel, de kommer att fråga,” sa Evert bestämt, ”Det var så länge sedan du lekt vid något hov överhuvudtaget, du har glömt hur man gör.”
”Jag har inte legat med en kvinna på tre år heller, men jag tror inte att jag har glömt hur man gör bara för det,” muttrade Axel, han gillade inte att bli behandlad som en barnunge, framförallt inte när han visste att Evert hade rätt.
”Tre år?”
”Jag har varit upptagen med annat,” muttrade Axel som inte tyckte att han behövde försvara det. Han hade ägnat de senaste åren med att försöka rädda den enda kvinnan han älskat längre än två timmar från vad som visat sig vara en säker död. Hans fokus hade legat på andra saker.
”När de frågar,” började Evert om, ”säg att du var i Bryssel och att du inte vet mer än någon annan.”
”Jag var i Bryssel,” sa Axel skarpt och blängde på honom genom spegeln, ”och jag visste nästan inte mer än någon annan.”
”Bra,” Evert verkade nöjd, ”de finns människor där uppe som vet om flyktförsöket du och Gustav planerade och som misslyckades, men det är så länge sedan och Gustav har redan prata om det så jag tror inte att det är något du behöver fundera på.”
Axel mötte sin stirrande blick i spegeln. Påminnelsen om flykten fick honom att trilla ner genom ett mörkt kaninhål och som aldrig verkade ha något slut. Han föll och han föll medan hjärtat slog hårt i hans bröst och nästan sprängde hans trumhinnor. När han tillsist slog i marken och fann att han fortfarande stod och stirrade på sin spegelbild vände han sig om mot Evert och skakade på huvudet.
”Jag kan inte göra det här,” erkände han och skakade på huvudet, ”Jag kan inte…jag… det…”
Han fick ett hårt slag över kinden så att det ringde i öronen och han tappade balansen för en stund. När den tillfälliga svartnaden försvunnit från hans ögon verkade världen dock mycket klarare och kaninhålet var borta. Helt borta.
”Tack,” sa han och kände med handen på sin hettande kind och tillade, ”bäst för dig att du inte hade någon ring på den handen.”
”Ingen fara,” Evert höll upp baksidan av sin hand som också började få en lätt rodnad, ”Inte skulle jag förstöra din främsta tillgång, men jag vill inte behöva slå dig fler gånger ikväll.”
”Det behövs inte,” Axel skakade på huvudet, ”jag var i Bryssel då också, jag vet inte vad som gick fel.”
”Det är bra, det är bra,” mumlade Everat och Axel trodde sig höra något faderligt omtänksamt i rösten. Det störde honom fruktansvärt.
”Är det något mer du inte tror att jag kan svara på?” undrade Axel tjurigt och vände sig om när han ansåg sig klar med påklädnaden och han drog till rocken en ytterligare gång.
”Vad gjorde du i Bryssel då Axel?”
Axels ögon smalnad och han blängde på Evert.
”Det är ju ditt fel att jag får den frågan!” sa han argt.
”Ska vi försöka föra ett samtal om vi använder dina svar?” undrade Evert med ett höjt ögonbryn och en lätt överseende blick, ”Använd mina svar istället och svara på vad du gjorde i Bryssel.”
”Jag fick i uppgift av kung Gustav att hålla honom informerad om vad som hände under de politiska oroligheterna i Frankrike…det var därför jag lämnade ryska kriget,” svarade Axel lika distanserat som om han hade läst en rapport om någon annans förehavanden, ”Vi fick ta till flykten tillsammans med de andra och stationerade oss i Bryssel för att kunna hålla kontakt med kungafamiljen.”
”Bra,” nickade Evert, ”Men varför stannade du kvar efter att Gustav dött?”
”Jag fick förlängt förtroende,” Axel tyckte det här var direkt fjantigt eftersom Evert varit med i förmyndarregeringen som gett honom det förtroendet, för att inte tala om alla andra som han tränade up det här talet för.
”Ganska misslyckat att ha dig där eller hur?” sa Evert lite överlägset, ”Det var ju inte från dig som informationen kom ändå.”
Axel såg stumt på honom, var det så? Hade han inte skött sitt uppdrag mot Sverige? Hade han glömt bort det? Nej. Nej det hade han inte!
”Du vet inte vad du pratar om,” sa han argt.
”Är det inte så att du arbetade för dina egna intressen och inte Sveriges?”
”Mina intressen är Sveriges intressens,” fräste och något i hans blick fick Evert att retirera och lugnande lägga händerna på Axels axlar. De såg varandra i ögonen en stund innan Axel slog ner blicken.
”Vi borde gå,” sa Evert och tog bort händerna från hans axlar. Axel suckade och rätade på sig. Ja, de borde gå. Han rätade till sina kläder en sista gång och mötte spegelns blick med en självsäkerhet han inte hade längre.
”Så Reuterholm kommer med största sannolikhet att vara där?” harklade Axel sig och frågade för att inte verka irriterad då Evert bara försökte hjälpa honom.
”Om inte hertig Karl har plötsligt fått en egen vilja.”
”Nå kungen är myndig om två år, hur mycket problem kan Reuterholm egentligen hinna med?” frågade Axel som ett dåligt skämt. Förmyndarregeringar kunde vara helt förödande. Regenter också för den delen. Två år var en evighet att ställa till saker med.
Trots att det inte var långt att gå så åkte herrarna vagn upp till slottet. Axel kom inte ens ihåg vad han hade gjort på slottet sist, antagligen var det inte arbetsrelaterat. Dock var han ganska säker på att det här inte heller var det utan att det snarare var ett sätt att se var hans lojaliteter låg nu när han var tillbaka i ett Sverige under nytt styre.
”Kommer du kunna svara på frågorna?” undrade Evert medan vagnen rullade mot slottet.
”Jag måste, inte sant?” svarade Axel och såg irriterat på sin vän, ”Men varför skulle de fråga?”
”Tro mig…” Evert såg nästan nedlåtande ut, ”De kommer fråga.”
”Och då kommer jag svara,” hävdade Axel bestämt. Han ville inte att Evert skulle se mer osäkerhet hos honom än han redan hade gjort. Det hade kanske varit bättre att gå för då hade han fått längre tid att samla sig.
”Vad var det andra?” undrade han just som vagnen stannade och Evert såg förvirrat på honom men samtalet sköts på framtiden eftersom dörren öppnades och de var tvungna att kliva ut.
”Du sa att jag skulle göra två saker för dig,” fortsatte Axel när de kommit in i det så välbekanta slottet, ”Jag skulle undvika att prata om Paris och vad mer?”
Evert svor för att han glömt bort det och la handen på hans arm för att få honom att sakta ner något. Han tittade sig omkring och sa sedan lågt:
”Du får inte bekänna dig som Gustavian för-”
”Men det är jag!” avbröt Axel arg och drog till sig armen i sårad tillgivenhet till en kung som han tillbringat en hel del tid åt att förlöjliga, men det var ju bara sån han var.
”Tror du inte jag är det?” undrade Evert och rättade till sin klädnad utan att höja rösten det minsta, ”Jag satt med i den fördöma förmyndarregeringen tills Reuterholm slog klorna i den. Som du själv sa, det är två år, vi måste se till så att kungen lyssnar på rätt människor när den tiden är slut. Du vill inte gärna bli skickad tillbaka till Frankrike redan nu, inte sant?”
Axel tittade på Evert medan han tappert försökte reda ut logiken i det där resonemanget, men med en suck konstaterade han bara att han skulle lita på Evert och gå med på vad han sa till dess han fått en egen blid av det hela. Hovintriger var för komplicerade för att ta semester från.
”Två år Axel,” sa Evert lugnt och Axel försökte ignorera kamratens nedlåtande ton, det var svårt, ”Gustav finns inte kvar vid hovet längre.”
”Nog fan vet jag det,” fräste Axel lågt, ”Om han inte hade gått till Operan den där kvällen så hade vi lyckats! Om han bara inte…då hade…”
”Drottningen av Frankrike,” sa Evert långsamt, ”Axel klarar du det här överhuvudtaget?”
”Ja,” Axel nickade, ”Ja…”
”Lika bra det, jag tror inte du kan vända om,” små log Evert och det fick Axel att göra det samma, ”Låt oss få det här överstökat så vi kan ta oss hem och supa ner dig.”
”Om jag lyckas säga…” började Axel men stakade sig.
”Drottningen av Frankrike,” hjälpte Evert till.
”…drottningen av Frankrike,” upprepade Axel och dog ytterligare lite till inombords, ”Får jag gör det då far?”
”Jag tycker att du ska låta bli att försöka,” sa Evert utan att bry sig om Axels kommentar om att han skulle vara Axels pappa och utan att växla fler ord med varandra kom de fram till salen där de var väntade och klev in under någorlunda formell presentation utan att någon verkade ta någon större notis om dem.
Axel kunde inte hjälpa att han kände sig något illa till mods när han såg sig omkring i rummet med adelsmän som stod utspridda i små grupper på golvet och småpratade med varandra som om detta endast varit en social tillställning. Det var idel kända ansikten, men få av dem han hade hoppats att se. Visserligen hade ha väl vetat om det efter var Evert berättat för honom, men det var inte förrän han stod där och såg alla ansikten som han insåg att det politiska klimatet faktiskt ändrats en del i Sverige också.
”Vad gamla alla blivit,” konstaterade han med låg röst medan han och Evert rörde sig längst rummets fönstersida.
”Nyrekryteringen har varit låg,” kommenterade Evert precis lika lågt, ”och det är inte bara du som haft några slitsamma år.”
Axel såg oberörd ut vid den informationen men ett stygn av smärta träffade honom rakt i hjärtat när han tänkte på hur själviskt hans beteende måste ha tett sig för Sophie, Fabian, Evert och hans andra närmaste i Sverige. Hans far, vad måste inte hans far ha tänkt om hans handlande? Han önskade att han kunnat svälja sin stolthet och talat med sin far innan det blivit för sent. Han skulle aldrig göra det misstaget igen. Aldrig. Hans stolthet skulle aldrig komma före det som egentligen var viktigt i livet.
”Skulle inte Fabian vara här?” undrade Axel, fortfarande halvt viskande, utan att se på Evert. Det kändes fel att Evert skulle veta det men inte han, Fabian var ju ändå hans bror. Evert skakade diskret på huvudet så att Axel knappt uppfattade det, men han hann inte med att fråga varför eftersom en gammal bekant kom fram till dem.
”Taube, Fersen,” hälsade Hans Henric von Essen på dem med en kort bugning som de båda besvarade.
”Är det här alla?” undrade Evert och Hans nickade kort.
”Hänt något av värde medan jag klätt på den här?” fortsatte Evert och nickade lite mot Axel. Det var väl egentligen en kommentar som Axel skulle klara att ignorera i vanliga fall, eller åtminstone ge en spydig kommentar på, men idag blängde han upprört på Evert. De andra männen tog dock inte ens notis på honom och det störde honom också.
”Ingenting, Reuterholm och hertigen är sena och vi ska bara vara här, du vet hur det är,” informerade Hans Evert som nickade innan Hans, med mycket högre röst och ett välkomnande leende på läpparna vände sig mot Axel.
”Välkommen tillbaka,” sa han och Axel besvarade så gott han kunde leendet.
”Till vad då?”
”Vi vet inte riktigt,” tillstod Hans lite lägre, ”vi jobbar på det och hoppas att två år går fort och att kungen överlever dem.”
Axel kände att han hade så många saker som han skulle vilja sitta ner med Hans och prata om, mest om Gustav såklart, men de hade aldrig utbytt mer än skämt och lättsinniga samtal. Axel kunde inte ens komma ihåg om det någonsin pratat politik i enrum.
”Jag förstår,” sa Axel och nickade något, ”Fäderneslandet…”
”Schy…” sa Hans lågt men något i hans ögon fick Axel att tro att mannen gärna hade svarat honom med samma sak. Det kändes tryggt i hjärtat, som om Gustavs valspråk skulle vara ett hemligt lösenord. Axel hade levt ett liv fullt av hemliga lösenord och sammansvärjningar den senaste tiden så att fortsätta med det i Sverige skulle inte göra så mycket. Kanske skulle det vara stimulerande rent av och få honom att tänka på annat?
”Jag beklagar sorgen förresten,” sa Hans sedan, ”svensk politik är inte riktigt samma sak utan din far.”
”Tack,” sa Axel och bockade något, ”Far tog utan tvekan mycket plats.”
De andra två männen utbytte blickar som om de förstod ungefär vad Axel syftade på, men det trodde inte Axel de gjorde. Kanske gjorde han det inte själv. Nej han hade ingen aning om vilken plats hans far hade tagit i den svenska politiken.
”Nå jag ska gå vidare,” sa Hans, halvt underförstått att de inte kunde stå tillsammans och prata lågt för länge. Axel missade dock den nyansen men bugade kort till farväl och han och Evert blev lämnade. Axel andades märkbart ut.
”Bra jobbat,” sa Evert uppmuntrande och klappade Axel på ryggen och det kändes inte så nedvärderande som Axel trott det skulle göra.
”Essen gills inte,” påstod Axel och det var kanske sant, de var ju mer eller mindre på samma sida i den här röriga grytan. I alla fall hade de varit det på den gamla goda tiden. Det var svårt att komma ifrån att det som varit intressantas med politiken tidigare mest kändes som ett ok just nu. Axel såg en stund efter Hans och undrade hur mycket av Gustavs blod som kommit på honom och ifall drottningen fortfarande skulle varit vid liv om han lyckats övertala Gustav att inte gå till Operan den där kvällen.
Några fler av Gustavs män kom fram till dem, en efter en, hälsade, beklagade sorgen och hälsade Axel välkommen tillbaka till Sverige. Det kändes verkligen som om de redan tog för givet vilken roll han hade bestämt sig för att ta i den nya regimen. Visserligen hade de alla rätt, men Axel undrade hur det kom sig att ingen verkade tro att han skulle följa sin fars politik.
Axel förvånades över hur lätt han tyckte om allting var ändå. Visserligen så kom det inga svåra frågor och de som pratade med honom tog det ganska försiktigt med honom, men det kändes bra att kunna upprätthålla sin fasad av lugn. Alla verkade lugna faktiskt, lugna och allvarliga och då passade han in idag. Hade det varit något annat, om det varit en bal och Herr Bellman spelat (var höll han hus nu för tiden förresten?) och Gustav inte skulle ha varit där, då hade det nog varit jobbigare. Nu var det dock så uppenbart att inget var som förr och alla förväntades vara misstänksamma och beräknande.
Förra gången Sverige hade bytt kung hade Axel varit ung och ute i Europa, han hade inte sett hur spelet gått till på hemmaplan då. Visserligen hade han inte sett början av det här heller, men han var övertygad om att han inte kunde ställa sig utanför den här gången. Kungamakten var fortfarande inte stabil och han var rädd att revolutionens vingar skulle komma även hit. Han var skyldig Gustav att stärka den unge kungens makt. Sen att han var tvungen att göra det för att behålla sin egen ställning var inte heller obetydligt, men han hoppades att han var ädlare än så. Att se att han inte var ensam med de tankarna var skönt, det underlättade när han stod där i sina svarta kläder och försökte ignorera vad som hänt honom de senaste åren.
Plötsligt ändrades stämningen i rummet när en onödigt stor käpp dunkades i golvet och berättade att Hertig Karl skulle komma. Trots att den där käppen som dunkade i golvet var en normal del i Axels vardag och att den alltid funnits där, så länge han kunde minnas, så tyckte han nog att den var ganska onödig. I alla fall när den bara tillkännagav att det trevliga för dagen var slut och det jobbiga skulle börja. För ja, Axel hade faktiskt tyckt att det varit ganska trevligt fram till och med nu, han hade fått vara Greve Axel von Fersen igen och han hade glömt bort hur bra han var på att vara just det och inget annat.
Hur informellt det här ändå ansågs vara så var det första gången Axel skulle stå inför den nya regimen i Sverige och det krävde viss form av formalitet, något som Axel också tyckte var lite onödigt, ja direkt löjligt, för hur många gånger hade han inte blivit presenterad för både det svenska hovet och för hertig Karl? Det var ju inte som om hertigen inte visste vem han var och Gustavs bror skulle bara vara dum om han inte visste var i politiken Axel stod.
Axel placerades framför hertigen och han bugade djupt som han var drillad till och fick en nickning tillbaka. Någon sa deras namn som brukligt var och Axel bugade lite kortare som hastigast.
”Jag beklagar sorgen,” sa hertigen och Axel nöjde sig med att nicka den här gången innan hertigen fortsatte att prata om Axels far. Det var jobbigare än han trott att stå och lyssna på det, men han rörde inte en min och när hertigen var färdig så bugade Axel djupt igen.
”Tack ers höghet,” sa han när han rätade på sig igen, ”Jag beklagar även er sorg efter er bror. Hans död var en stor förlust för oss alla men jag kan inte föreställa mig hur svår förlusten av en bror måste vara och att i sorgen behöva axla ett så stort ansvar.”
”Tack herr greve,” svarade hertigen hövligt och Axel undrade om han kommit över försluten av Gustav eller om sorgen slet lika innerligt i hertigen som den gjorde i honom. Nu visste inte Axel längre vilken sorg som hörde till vilken förlust, han visste bara att i vanliga fall skulle det vara han och inte hertigen som gjorde det bättre intrycket. Idag kände han sig dock överkörd av sin kusins älskare utan att han ens trodde hertigen menade det.
”Kommer Hans majestät konungen att göra oss sällskap?” undrade Axel lugnt och ignorerade att han ur ögonvrån såg Reuterholm lystra till när han nämnde kungen, ”Jag skulle vilja framföra mina kondoleanser till honom också.”
”Min brorson mottog ert brev,” sa hertigen lugnt och syftade på brevet som Axel skrivit mer eller mindre i all hast när han fått dödsbeskedet för två år sedan, ”Ni ska inte behöva känna er tvingad att framföra fler till kungen.”
Axel bugade sig men sa ändå: ”Jag skulle ändå vilja framföra dem personligen.”
Faktum var att han ville träffa kungen överhuvudtaget, han hade inte sett pojken på flera år. Risken var väl att han inte kände igen Axel alls mer än till namnet och trots Axels förluster så insåg han hur illa det kunde vara. Förhoppningsvis hade Gustav talat tillräckligt gott om honom och att hans egna meriter kunde stå sig högt nog för att han inte skulle falla för långt från grace när kungen själv tog över.
”Det kommer ni att få möjlighet till herr Greve,” påstod hertigen, ”men idag är kungen förkyld.”
Axel bugade sig igen och trodde inte en sekund på att pojken var sjuk. Visst kunde han vara det, men risken var större att Reuterholm gömde undan honom. Han skulle inte kunna göra det för alltid dock, inom en snar framtid skulle Axel behöva inställa sig framför kungen också och inte bara inför hovet.
Hertigen nickade något mot Axel och deras samtal var över då även Axel bugat ytterligare en gång och de gått åt olika håll. Mycket mer än så hände inte den förmiddagen. Reuterholm försökte göra ett närmade för att känna lite mer på var Axel stod men Evert kom emellan och pratade om tennis. Det fick Axel att le sitt första riktiga leende på slottet och vara tacksam för att han hade en så god vän i Evert. Ju längre han varit på slottet desto säkrare hade han blivit, men omtanken var ändå uppskattad…för att inte tala om Reuterholms snopna min.
När de på eftermiddagen var tillbaka på det Fersenska palatset sjönk Axel ner i en fåtölj med en suck och slöt ögonen. Det hade varit en tillfredställande dag, mycket mer än vad han hade trott, mycket mer än han hade kunnat föreställa sig. Det hade varit så skönt att behöva vara greve Axel von Fersen igen. Inte för att han någonsin slutade med det egentligen, den grevliga uppfostran, självsäkerheten och värdigheten gick aldrig ur och självmedvetenheten om vem han var var svår att banka ur en man som Axel. Sen drottningen dött hade han dock glömt bort att det fanns en värld där ute där han faktiskt var tvungen att existera.
”Du skötte dig bra,” sa Evert som satte sig i en fåtölj bredvid efter att ha tagit emot två glas med vin från betjänten.
”Drottningen av Frankrike, Marie-Antoinette,” började Axel utan att öppna ögonen, ”blev avrättad till följd av det oroliga läget nere i Frankrike och det är min starka övertygelse att vi måste göra allt som står i vår makt att hindra att den situation som ledde fram till denna fruktansvärda händelse uppstår i Sverige och jag lovar att göra mitt bästa att bidraga med mina erfarenheter för att göra detta möjligt.”
Efter det talet sträckte han ut handen och såg på Evert när denne placerade glaset i hans hand. Det fanns inte tillstymmelsen till ett leende hos Axel, han var gravallvarlig och blödde inombords, men han hade inte tänkt visa det längre. Inte ens Evert, Sophie eller Fabian skulle få se det. Han hade bevisat idag att han kunde göra det, han hade bevisat att han kunde vara mer eller mindre sig själv igen.
”Övertygande,” nickade Evert med ett litet leende som om han förstod vad Axel tänkte, ”Men byt ut henne mot hela kungafamiljen så ska du se att det blir ännu bättre.”
”Jag vet,” sa Axel och nickade medan han smakade på vinet, ”men jag måste kunna säga hennes namn. Hur ska andra annars kunna komma ihåg henne om jag inte kan berätta om henne?”
”Du är inte ensam om att skriva historian Axel,” småflinade Evert.
”Jag är ensam om att skriva vår,” svarade Axel lågt och suckade innan han lyfte blicken och såg ut genom fönstret från vilket han kunde se slottet om han stod vid det, nu såg han bara himlen. Om några timmar skulle han kunna se aftonstjärnan genom det fönstret, deras stjärna.
Evert satt kvar med honom till dess Sophie kom dit och efter det blev han lämnad ensam, men märkligt nog var ensamheten inte lika ensam längre medan han satt och väntade på att Venus skulle göra sig synlig framför honom. Hennes död skulle inte vara förgäves och deras historia skulle inte glömmas, det skulle han se till. Han visste inte hur ännu, men han skulle nog komma på det.
